Rektorn taggar

Väldigt mycket - om inte allt - handlar om psykosociala arbetsmiljön!

2018-01-03

Den här veckan är en uppvärmningsvecka för att kunna ta emot personalen på måndag och eleverna på tisdag på ett bra sätt. Länge sedan jag skrev på bloggen men idag kom lågan igen att inte bara arbeta hårt men också förmedla via just den här kanalen.

På måndag har vi gemensam uppstart med EHT-tema och sedan träffar jag alla program- och ämnesansvariga för en kontroll av status och för att delge information av såväl övergripande som detaljerad karaktär.

Medarbetarsamtalen är till knappt hälften genomförda och de ger en tydlig bild – samma bild som den anonyma kommunövergripande undersökningen ger nedan. Vi avslutade 2017 den 21 december med en genomgång på ca 90 minuter av ekonomi, digitalisering och framtidstankar. Det ekonomiska har de flesta ganska bra grepp om. Vi har liknande utmaningar som alla andra med skillnaden att förvaltning och politik upplevs stötta oss och har förståelse för vari problemet finns.

Digitaliseringen tuffar på med oförminskad kraft och trots att vi fått omdirigera oss två gånger så är vårt synsätt väldigt intressant för andra och olika former av samarbetsinviter kommer från olika parter. Det senaste inom ämnet kan ni läsa och se här:

https://www.voister.se/artikel/2017/12/skolans-utveckling-ligger-i-datan/
http://www.edtech4change.se/peyman-vahedi-svensk-skola-genomgar-en-andra-privatisering-i-smyg/

Det som jag försöker föra fram på lite hårdare sätt nu – eftersom det mjukare inte fungerat under snart 4 år – är den smygprivatisering som håller på att ske av den svenska skolan. Det är något helt annat än fria skolvalet eller elevpengsystemet. Tillgången till data är ämnet vilket jag lyfter i bl.a. antologin Att äga framtiden.

Jag tror inte att vi förstår innebörden av att låta gamla strukturer (leverantörer av äldre system) få sänka farten i utvecklingen, samtidigt som nya strukturer (relativt nya amerikanska och svenska företag, och snart kinesiska) börjar samla på sig väldigt mycket makt. Vi har alltså fullt upp med att skaka av oss gamla strukturer att vi inte märker att vi snart sitter fast igen. Vi kan likna det vid att en individ (hen) kämpar och sliter för att ett gäng som just tagit femhundralappar ur hens ficka inte ska ta dem sista också, och just när hen blivit fri, orkeslös och fattigare så väntar nästa gäng runt hörnet – de är starka, utvilade och vet redan hur mycket hen har på dig, vart hen varit och vart hen ska. Låter det behagligt? Nej, precis. Varför snackar vi inte om det då? Jo, för vi har fullt upp med att diskutera om nationella proven ska vara obligatoriska i alla kurser eller inte. Vi kan likna det vid att hen som just höll på att bli rånad hade en person från "staten" som ropade på hen: hörredu, är det 500-lappar som är viktigast för dig eller 100-lappar? Vad är viktigast? Svara då! Det är viktigt!

I det läget vill man ju skrika "kom och hjälp mig! Jag håller på att bli av med alla mina pengar oavsett om de är 500-ringar eller 100-ringar. Sluta ställa irrelevanta frågor. Kom och hjälp mig istället!".

(Det här är alltså inte kritik mot beslutet att minska NP eller de som tycker att det är fel. Jag är bara helt övertygad om att de stora problemen som finns kräver mycket större omtag än enskilda frågor på det här viset. Måtte vi inte ge oss in på ämnesbetyg i syfte att minska stressen bara...)

Jaja, vi får se om mitt lite otrevligare sätt hjälper framöver. Jag vill kunna titta mina barn i ögonen om 20 år när de frågar: pappa, när det fanns företag och främmande makt som höll på att försöka skaffa makt över bl.a. utbildningssystemet, gjorde du något?

Men låt oss avsluta med arbetsmiljöfrågan. Beskrivningen ovan av hur skolmarknaden ser ut, hur styrsystemet fungerar mm. är en verklighet för oss. Det här lever vi med varje dag. Hur ska jag som lägsta nivåns chefstjänsteman i en kommun klara av att driva en verksamhet i denna sjuka värld, i ett icke fungerande ekonomiskt och skolsystem? Mitt svar är enkelt: med personal som mår så bra som de över huvud taget kan.

Skulle vi i vår budget gå back flera miljoner pga. sjukskrivningar skulle jag med lätthet kunna säga: ja, ni vet, tungt yrke, ja, väldigt stor lärarbrist osv.
Jag skulle kunna sitta i möten med HR, hälsoinstanser och alla möjliga andra parter för att visa "handlingskraft" och för att jag ska visa att vi "tar frågan på allvar". Förmodligen skulle ingen, verkligen ingen, begära att jag skulle lämna jobbet heller.

Men om jag vill använda 100 tkr till personalbefrämjande åtgärder så finns inte pengarna. Är jag tydlig? Back 5 miljoner pga. sjukskrivningar är OK (indirekt – så gå inte upp i falsett för det här…) men förebygga för 10 eller 5% av den summan inte OK (eftersom budget inte finns för det). Men jaha, ska jag ge upp eller kan vi lokalt på skolan göra något? Jo, det kan vi.

Jag har upprepade gånger talat om och skrivit vilka faktorer som är viktiga och repeterar igen:

• Ledningsgrupp med mycket stark förankring hos personalen. Det som beslutas där ska vara färdigförankrat. Täta möten, inga överraskningar.
• Ytterst få chefer. Lärarna är numera legitimerade – dvs. proffs. De kostar skattebetalarna 40-70 tkr per månad inkl. alla avgifter. Att de ska behöva en chef över sig eller vara beroende av klassrumsbesök för att kunna bedriva pedagogisk utveckling är en av våra största villfarelser.
• Egenmakt – personalen ska känna att de kan fatta beslut.
• Stöd. Ingen part ska kunna riskera att försämra min personals psykosociala arbetsmiljö utan att jag reagerar. Jag förutsätter att personalen har följt det som gäller för arbetsplatsen och för yrket.

När kriterierna ovan är uppfyllda får vi siffror (för oss två rektorer på Ådalsskolan) som ser ut som nedan, publicerat i december. Kramfors ligger väldigt högt och för oss är det givetvis hedrande är vara över dessa siffror genomgående i hela undersökningen:



Jag har markerat med röda pilar vilka frågor som är viktigast för mig. Det är också återigen viktigt att förespråkarna för 20 medarbetare/chef ska fundera på om det är rätt formulering på önskemålet. Det är inte generella lösningar vi behöver, utan vi måste tala om vad som behövs och fungerar för att ledarskapet ska lyckas – ledarskapet, inte bara ledaren. Det är också extra roligt att siffrorna är just på detta vis i år eftersom jag ifjol fick täcka upp för en kollega och hade över 100 medarbetarsamtal. Uppenbarligen var personalen nöjda. Och i år ska jag ha återigen det normala antalet – ca 85 stycken vilket jag är övertygad om kommer att gå lika bra, om inte bättre, i och med digitala verktyget vi implementerat. Så sammantaget är det här en arbetsmiljöfråga. När vår personal mår på detta vis och vet att vad som än händer så är chefen i ryggen – inte hela tiden, utan när du behöver det – så händer det saker på en skola. Människor trivs, mår bra och vill arbeta där. Och fortfarande under mina 7 år på skolan: inte en enda sjukskrivning på min enhet pga. "stress" eller "utbrändhet". Allt går snabbare, vi gör mer och blir färre men på något sätt så är människor friska och trivs. Och tydligen känner man sig uppskattad och får återkoppling på sitt arbete (se pilarna).

Och vi får åka runt och berätta om det dessutom. Schemat över en del aktiviteter syns här. Alla intäkter går till vårt utvecklingsarbete och tillfaller elever och personalens utveckling - inga privata arvoden betalas ut till någon personal.

Vill du också veta om hur vi arbetar, varför vi lyckas och hur du ska undvika pseudofrågor? Hör av dig!

Rektorn Taggar