Lokalt beslut om Övergripande mål - Betyg är inte allt.

Igår 24/6 fick jag äran att inställa mig hos nämnden för att informera om den tjänsteskrivelse som skulle behandlas, med rubriken: ”Övergripande mål - Ådalsskolan

Först en personlig bakgrund om varför jag stödjer detta arbete, och varför jag skrivit skrivelsen.

Det var 1997 eller 1998 (jag minns inte riktigt) som vår klass på Östra Gymnasiet i Umeå skulle få politikerbesök av Lars Lejonborg. Men han fick förhinder, och vice partiledare fick komma istället. Jag minns att Jan Björklund stod och talade och jag fattade till slut mod att fråga någonting i stil med: Förstår ni att det offras generationer varje gång betygssystem byts?

Jag minns hans svar väl. Han sa ”vill man förändra kommer det att innebära att vissa påverkas negativt.” Jag var givetvis mest sur och besviken över att dåvarande nya betygssystemet inte hade stöd hos lärarkåren och min känsla som elev var att mitt resultat blev sämre tack vare ett dåligt system.

Sedan dess har jag hunnit plugga till programmerare, lärare och rektor och när jag är verksam, vad händer? Jo, exakt samma sak…Reform, dålig förankring, obefintlig enighet, missnöjda lärare, utbildare i betygssystemet som är missnöjda (!) och sist men inte minst, besvikna elever som inte riktigt har chansen att påverka sin egen situation som är i relation till hur alla andra i hela systemet betygssätts.

Den här situationen har två möjliga utvägar: (1) ge upp, byt bransch, se till att dina egna barn får gå på bästa skolorna osv. eller (2) se till att förändra i det lilla, inom begränsat område trots hård motvind från omvärlden gällande utbildningspolitik.

Jag har hittills hållit mig till alternativ 2.

Skrivelsen har sin grund i vad vår professionella personalkår har återkopplat till oss rektorer i kombination med erfarenheterna av skolutveckling. Och även om jag skrivit tjänsteskrivelsen, vet jag att min rektorskollega/administrativa chef stödjer det hela till 100% eftersom vi arbetar med samma personal och samma elever.

Här följer några utdrag med tillhörande förklaringar och exempel.

Samtliga referenser och hänvisningar finns i tjänsteskrivelsen för den intresserade.

I första stycket:

2011 genomfördes den gymnasiereform som nu gäller i verksamheten. I de författningar som reformen baseras på ska läraren förutsätta att samtliga elever vill och kan. Erfarenheterna från verksamhetens professioner visar att denna grundförutsättning kan ifrågasättas och behöver förstärkas och förtydligas.

Yes, så är det. Alla elever vill inte och kan inte. Ska vi förutsätta det hamnar vi i ”the-blame-game”. Men betyder det att vi vill ge upp eller begränsa vårt uppdrag? Nej, absolut inte.

Vi har på vår skola redan genomfört flera lokala reformer som alla haft till syfte att höja de minst motiverade. Senaste exemplet är resultaten som vi nått på Barn- och Fritidsprogrammet. Industritekniska programmet har jag redan skrivit om flera gånger tidigare, även om det är en mycket färsk genomförd lokal reform det också.

Jag är fortfarande inte nöjd över att vi hade två avhopp på Barn- och Fritid. Jag tycker inte att det är OK att vi inte har tillräckliga verktyg för att få ”Pelle” och ”Lisa” att fortsätta sin utbildning. Jag nämner låtsasnamnen för att jag vill förmedla att jag ser individerna framför mig, i mitt huvud när jag skriver, och inte en grupp elever. Jag tycker inte att nyanlända ska tas emot i klassen för tidigt eller för sent, och sedan sitta och dagdrömma (älta) om sitt liv och familjesituation om vi kan göra något åt det eller lägga upp utbildningen på annat sätt. Därför börjar vi med att ifrågasätta ”vill och kan” och sedan talar om vad vi mer vill göra åt det hela.

Några rader senare skriver jag i tjänsteskrivelsen:

Swedish Standards Institute definierar ”kompetens” på följande sätt: ”en förmåga och vilja att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter”. Begreppet ”kompetens” förekommer i läroplanen men utan att definieras.

Kompetens förekommer i en mängd olika sammanhang, alltifrån läroplanen, till platsannonser och EU-kriterier för ansökan om projektpengar. Nyckelordet i definitionen ovan är ”vilja”. Det är där det sitter. Systematiska kvalitetsarbetet visar med all önskvärd tydlighet att vår skolas största brister inte ligger i stödet till elever som saknar förmåga och kunskaper. Det är stödet till dem som saknar viljan! Samma vilja som vi ska förutsätta att de har när de kommer till oss...

Varför är kompetens viktigt då? Jag skriver vidare:

I rapporten Framtidens kompetenser – och hur vi utvecklar dem förtydligas förutom definitionen ovan, också de olika beståndsdelarna i definitionen:

”Förmåga” byggs upp av erfarenhet, omdöme och förståelse.

”Vilja” omfattar attityd, engagemang, mod och ansvarstagande.

”Kunskap” handlar om fakta och metoder, att veta hur.

”Färdigheten” är att kunna utföra i praktiken, att göra.

Ådalsskolan anser att behovet av ett aktivt arbete för att öka elevernas ”vilja” i olika sammanhang är av yttersta vikt för fortsatt utveckling av utbildningen och undervisningen. Pga. de diametralt skilda åsikterna på nationell nivå ser Ådalsskolans ledning och personal ingen annan möjlighet att få gehör för detta utvecklingssteg än att huvudmannen kompletterar med detta mål till statens egen målsättning.

Kramfors kommun har verksamheter som mycket tydligt poängterar vikten av modernt utbildad arbetskraft för att kunna verka kvar i kommunen. Det förändrade behovet av arbetskraft konstateras också i en rapport där en stor del av tillgänglig forskning sammanställts:

”Generellt kan de förstås som ett uttryck för uppfattningen att det framväxande moderna samhälls- och produktionslivet kräver en annan typ av färdigheter än tidigare, och där utbildning och kompetens spelar en allt större roll. Kompetens handlar om såväl kunskaper i en snävare mening som andra förmågor, såsom att kunna samverka, en vilja att ta ansvar för en uppgift m.m. I många länder ser man kompetensen hos arbetskraften i landet som en ödesfråga i tider av både globalisering och ekonomiska kriser. Initiativen synes också utgå från uppfattningen att skolan har ett snävare kunskapsbegrepp och fokus än vad som krävs idag.”

Ådalsskolan vill ta ansvar för det breda uppdrag som åligger skolan och det stora ansvar externa parterna räknar med att skolan är villig att tackla. Externa parter: lokala näringslivet, föreningslivet, högre utbildning, kommun, stat, landsting.

Den här delen kräver ingen längre förklaring. Vi tycker att det går alldeles för sakta med den nationella utbildningsstrategin medan det varje dag, var enda dag, finns frågor som hade behövts åtgärdas. Eftersom det inte skett så mycket sedan 97-98 som jag själv bevittnade, och omvärldens utmaningar och kraven på skolan bara ökat, så måste vi ju ta tag i frågan själv. Dessutom är lokala samhället i Kramfors, både offentliga och privata arbetsgivarna, i stort behov av arbetskraft med rätt kompetens.

Jag fortsätter med avslutningen ur tjänsteskrivelsen. Mina förklaringar och tilläggsinformation efter varje punkt utan indrag:

Konkret innebär denna målsättning följande:

1. Bekräftelse på att skolans arbete med mjuka värden (skolans värdegrund, likabehandling, elevhälsa) har stöd hos huvudmannen.

Varför ska en huvudman bekräfta att den stödjer skolans arbete med helt givna saker? Jo, låt mig förklara. Idag är det oerhört känsligt att tala om för folk hur de ska bete sig. Vi har också ett system som mer eller mindre ensidigt trycker på för att andra parten (elever och föräldrar) ska veta sina rättigheter, kunna anmäla så smidigt som möjligt, har fått egna sidor med rättigheterna, och snart är det något digitalt verktyg för att anonymt rapportera var kränkning skett mm.

Men, min erfarenhet och övertygelse är kristallklar: vi skjuter oss själva i foten när vi inte upplyser om skyldigheterna lika mycket som rättigheterna. Nu börjar vinden visserligen vända, och vem vet, det kanske slår t.o.m. åt andra hållet då, vilket är nästan än värre. Vi vill inte ha människor som är rädda, mobbade, kränkta och tvingas gå till skolan varje dag och utstå elände, men vi vill inte heller ha en utpressningssituation gentemot skolan som myndighet. ”Gör du inte som jag säger, ja, då anmäler jag dig”-kulturen vore en katastrof för skolväsendet. Mer om detta har jag skrivit här.

Det huvudmannen i och med denna skrivelse bekräftar, är att vi inte ska ge efter i situationer där en tjänsteman, möjligen präglad av ensamhetskänsla, ska ge vika sig för liknande situationer som jag beskriver ovan. Dessutom är det här extra viktigt på en liten ort, där tjänstemannens egna social relationer, rykte mm kan stå på spel. Det finns ingen anledning att förneka sådana verkligheter. Jag vill hellre att vi erkänner vilka utmaningar som finns, är transparenta och uppmärksammar politiken på vilket stöd vi behöver.

Så vi kommer att fortsätta reagera i framtiden, när en elev himlar med ögonen varje gång en kamrat ska tala. Vi kommer att informera förebyggande, vägleda och avbryta det felaktiga beteendet, även om kulturen idag kan bära spår av missuppfattningen att "jag har rätt att göra som jag vill".

2. En skola präglad av trygghet och studiero är en förutsättning för likvärdigheten, särskilt för de elever som i början av sin skolgång saknar den förutsatta ”viljan”.

Jag har noterat att Trygghet och studiero passar jättebra att säga, och många håller med, tills det ska börja implementeras. Jag har flera exempel från tidigare skolor. Samma tveksamma attityd har jag inte noterat hos befintlig personal, möjligen för att vi är på en större skola och alla nog inser vikten att viss grundläggande ordning efterlevs. Men utmaningen är inte bara intern.

Här om året stängdes en elev av i två veckor. Släkting till eleven, politiker i en annan kommun, kontaktar en nämndsledamot hos oss, och vill forska lite i ärendet. Han återger fel information och menar att det är lagbrott mm. Hur som helst är vår nämndsledamot så klok och professionell att hen inte faller för detta. Hen börjar inte med någon form av politikerstyre med att gå förbi tre chefsnivåer. Men själva händelsen är ett exempel som känns igen. Särskilt de resursstarka föräldrarna har en tendens att vakna till liv när ordningsfrågorna uppmärksammas hos deras egna barn. Jag vill inte att skolan, eller samhället i övrigt, ska baseras på att den som kan klaga, eller skriker högst får gehör. Vi har hittills inte avvikit från vår mycket tydliga linje och har nu också fått tydligt stöd och bekräftelse på att vår lokala nämnd anser att myndighetsutövning ska baseras på författningarna även om det kan innebära friktion gentemot enskilda medborgare, på liten ort.

3. Skolans ledning ska arbeta för att skapa mötesplatser och forum där näringslivets eller andra arbetsplatsers representanter, kan vara rådgivande vid bedömningen av kompetensen hos eleverna.

Sedan 4/4 2011 då jag anställdes på Ådalsskolan har ett av mina främsta fokusområden varit samverkan med närsamhället. Oavsett om det är offentlig verksamhet, privat, ideell eller annan form, så bör de ha ett engagemang i skolan. De flesta har ju en åsikt, så varför inte komplettera den med lite kunskap om verksamheten och sedan aktivt bidra i olika former. Exempel på detta har ju uppmärksammats som Kramforsmodellen och gett mycket tydlig effekt hos närsamhället. Några exempel på detta har vi här:

Dialog blev succé
Yrkesdagen sammanför skola och näringsliv i Kramfors:
Rekordmånga på företagsfrukost
Skolan och näringslivet jobbar bra ihop:

Därför är det här inte en pålaga uppifrån, utan sker i ett optimalt väl avvägt samarbete mellan tjänstemän och politiker. När vi dessutom har fantastiskt engagerade företagsledare och kommunala chefer, ska vi då inte nyttja denna möjlighet så mycket som vi kan?

4. Skolans undervisande personal ska arbeta för att betyg och bedömning utgår i absolut möjligaste mån utifrån definitionen på kompetens där viljan att framföra och visa sina kunskaper är vägledande. I detta ska befintliga begränsningar i författningarna respekteras men utmanas.

Vissa lärare har redan anammat synsättet. Ett exempel finns här. Men andra har utmaningar. Här är några exempel på varför vissa kan ha utmaningar och vilka dessa är utmaningar är:

-Lärarens egen kompetensbrist eller låga engagemang (gäller en absolut minoritet).

-Kursinnehållet – väldigt mycket ska hinnas med på kort tid som gör att möjligheten att exprimentera med olika arbetssätt inte finns. Därför väljer läraren i många fall det beprövade, inte sällan föreläsning/prov/läxförhör-lösningen. Den elev som inte kan eller inte hinner med blir ofta fall för elevhälsan eller förloras helt i kursen, i värsta fall utbildningen.

-Lärarens ovana att arbeta i kreativ miljö. Vi måste inse att en människa som arbetat i det här systemet under lång tid, inte kan växla om hur som helst och helt plötsligt börja spruta ut idéer och nya arbetssätt. Det har varit en kvävande miljö som många levt under, främst av ekonomiska skäl. Bara genom att de nu undervisar i 550 timmar istället för 600 eller om deras undervisningsgrupp har 25 elever istället för 30, så blir det ju inte uppfinnarjocke av alla. Att lägga om gammalt tänk till något nytt kräver mycket från organisationen, och när dessa väl uppfyllts, har vi ändå individen kvar som måste få fostras in i det nya sättet att tänka.

-Administrativ börda, med grund i inspektionskulturen. Vi kan inte ha ett system där vi inte dokumenterar vad vi gör, eller på vilka grunder som vi bedömer olika arbeten. Men, idag finns det tveklöst en rädsla över inspektioner i samband med anmälningar. Rädslan bottnar inte i första hand i att bli kritiserad utan för hur mycket arbete som det innebär om man inte gjort sitt jobb på ”rätt” sätt. Och när det väl blir en verklighet, att fel blankett fyllts i eller inte fyllts i, så blir det ju en känsla av att läraren inte är trodd. Väl igenkännbara känslor för alla som anmälts oavsett position/yrke. Här skulle relevanta IT-system hjälpa oerhört men det har jag tagit upp tidigare och kommer att återkomma till det i framtiden. Det är bl.a. därför jag tackat ja till att sitta i styrelsen för IVIS och Bron Innovation.  Vilka IT-system vi har är inte ”en annan fråga” utan går djupt in i hur vi arbetar med våra elever på golvet och vilken tid vi har till förfogande. Eftersom alla dessa faktorer kan vara svåra att uppfylla samtidigt överallt, så kan det innebära att vi måste utmana författningarna. Precis som i övriga fall när vi bryter mot lagen för elevens bästa kommer det kanske bli så att någon anser att vi gör det även här. Det gäller främst hur vi bedömer prestationer, och hänger ihop med nedanstående punkt.

5. Skolans ledning och undervisande personal ska arbeta för att öka motivationen genom att finna examinationsformer som riktar in sig på mätning av kompetenser. I denna strävan förväntas det lokala näringslivet spela en viktig roll.

Ibland har vi haft elever, två stycken senaste året som jag känner till, där vi behövt ändra miljön helt för att de ska klara en viss uppgift. Inte sällan handlar det om muntlig framställan. T.ex. har en elev haft mycket lättare för att redovisa sin uppgift i verkstan än i klassrummet. En annan elev har haft lättare att göra det för vuxna än för unga. Utan anpassning hade dessa elever troligen fått F. Här kan vi göra mer.

Och vi kan göra det i samarbete med det lokala samhället för att det ökar skolans möjligheter att erbjuda fler miljöer och lösningar. ”När hammare är det enda verktyg du har tenderar du att se vartenda problem som en spik”. Fler verktyg för lärarna ger fler möjliga lösningsförslag och möjliga resultat. Samtidigt innebär större samarbete med närsamhället en ökad förståelse för skolans utmaningar. Och det ger också eleverna möjligheter att visa upp sig för omvärlden, blivande arbetsgivare, tidigt. De som anställer eleverna, är ju människor de också. När de ser att en elev kan presentera något väldigt bra i en verkstadsmiljö, inte tänker de på att den här eleven inte kunde göra samma sak i klassrummet. Inte bryr de sig om det! Omvärlden är egentligen mycket mer formativ än våra egna författningar, och det måste vi nyttja mer!

Detta var om skrivelsen med tillhörande förklaringar och exempel. Jag ser verkligen framemot att fortsätta arbeta med större inriktning mot kompetens framför allt annat!

Jag har också redan fått några frågor om skrivelsen som jag passar på att besvara.

Betyg och bedömning – hur säkerställer vi att det blir likvärdigt?
Frågor som kommer i samband med förändringar brukar ha utgångspunkten att det som var innan var bättre. Så gott som samtliga frågor som jag får, oftast med negativt kritisk klang, har den utgångspunkten.

Men som tur är motbevisar verkligheten det antagande som ligger bakom. Är betygssättningen i svenska skolan likvärdig idag? Nej, nope, nix, nada, absolut inte. Innan vi börjar jämföra Ystad-Haparanda, kan vi börja med att jämföra två lärare i samma arbetsrum. När vi löst deras skillnader i tolkningar och synsätt, kan vi expandera utåt. Eller så säger vi att systemet inte duger och hittar ersättare. Mer om betygssystemet i en debattartikel i höst.

Men om frågan ställs så här: blir det här sättet att arbeta mer eller mindre likvärdigt än det ni haft innan? Alltså, är det en förbättring eller försämring? Jag anser att det är en förbättring och det är därför jag föreslår det. För det första är likvärdighet en produkt av samtal med och mellan professionella. Likvärdighet kräver öppenhet och mod att låta andra se och förstå hur du tänkt och resonerat. I och med fler examinationsformer och fler som diskuterar, egentligen mer liv och samtal i skolan, så anser jag att likvärdigheten inom skolan ökar.

Men, den främsta fördelen ska vara högre måluppfyllelse, utan samma hetsiga fokus på betyg. Om en elev lyckas med något för att hen vill, kommer i allra flesta fall betyget att påverkas positivt, särskilt under handledning av en skicklig lärare. Se t.ex. på följande tre exempel där elever skapat material. Ett exempel är på uppdrag åt det lokala näringslivet. Och kom ihåg, elever har gjort allt detta!

Det läraren däremot inte kan påverka särskilt mycket på gemene skola, är ju miljön. Vi har under 3 år sett att samverkan med externa parter ger ytterligare verktyg för oss att motivera eleverna, inte minst med hjälp av olika miljöer. I den fortsatta utvecklingen bör inte likvärdigheten påverkas negativt.

Ytterligare aspekt på likvärdigheten är ju nyanländas möjligheter att utbilda sig. Med stor drivkraft och höga ambitioner möter de allra flesta av dessa unga den stora utmaningen som utbildning i ett främmande land innebär. Men examinationsformerna, där en van elev haft 9 års erfarenhet och dessutom behärskar språket, kan inte anses gynna likvärdigheten. Tänk om vi kan finna miljöer som kan både ge större motivation, skapa bättre förutsättningar för språkinlärning men också bekanta närsamhället med nyanlända och minska trösklar (och fördomar)? Det är som sagt en ytterligare aspekt på likvärdighet som inte alltid är så uppenbar.

Jag inledde personligt och ska avsluta personligt. Jag fick frågan om vad jag hade för ”vision på sikt” med skrivelsen. Om jag skulle drömma (som vision nästan är…) hoppas jag på avveckling av hela betygssystemet. Det har inte att göra med Björklund eller Gy11. Så billiga poäng vill jag inte plocka. Det handlar om att systemet endast existerar eftersom bättre lösning saknas. Men det är ju inte möjligt att hitta bättre lösning om man inte söker efter den. Att sortera elever för högre utbildning och kunna jämföra sig med andra länder för att t.ex. kunna plugga utomlands är ju praktiska utmaningar. De är lösbara. Vår stora utmaning är att skapa system där barnen inte frågar ”Höjer det här mitt betyg?” och om svaret är nej så säger de ”Då vill jag inte göra den uppgiften”. Om lärande är viktigt och skänker personlig tillfredsställelse, ger grund för demokratiska medborgare, skapar förutsättningar för självständighet, är det ju inget annat än skam att vårt system inte baseras på mer lärande än betyg idag. Vision på sikt? Att vi får en värld där inte enbart VAD styr. Uttrycks väl av Richard Gerver.

Jag vill slutligen nämna en skolform som jag också är rektor för och som inte får tillräcklig uppmärksamhet: särskolan. På mina föreläsningar lyfter jag upp den verksamheten så fort jag har möjlighet. Om Sverige ska fortsätta ha en av världens bästa verksamheter, där pedagogik och personlig utveckling är ledstjärnan, måste vi både uppmärksamma den skolformens utmaningar och samverka mycket mer med lokala näringslivet. Särskolan inhyser elever och föräldrar vars röst tillhör de svagaste i samhället.

Samtidigt har deras utrymme i samhället krympt, t.ex. genom mycket hårdare krav på arbetsmarknaden. Utöver detta har utmaningarna i vardagslivet ökat enormt, inte minst pga. digitaliseringen och den snabba kommunikationen. Har du t.ex. tänkt på att under ett reklamavbrott i en TV-kanal en kväll, mitt i en ungdomsfilm, kan det förekomma 8 inslag för spelbolag? Har du sett att annonserna på många sidor på nätet där ungdomar surfar går ut på att satsa pengar på olika saker? Vilka är en försvarslös målgrupp för detta? Om Sverige ska lyckas behålla en av sina moraliskt viktigaste verksamheter, och inte låta den förvandlas till förvaringsverksamhet, måste vi skapa mycket större förståelse för de människor som det handlar om, i hela samhället.

Detta är min vision, och jag har tills mitt förordnande går ut hos kommunen, att hinna med så mycket som möjligt!

.

Rektorn Taggar