Frågor och svar med anledning av debattinläggen i Expressen och Dagens Samhälle.

Innan jag börjar svara på frågor vill jag rada upp vilka referenser som jag kommer att ge till tidigare inlägg. Det är alltså en fördel att ha läst och sett det här materialet. Ja, det är omfattande material men det är priset ifall all förinformation ska finnas på plats.

Blogginlägg

 

 Externt material


Jag vill också ha informerat om detta, som gäller i kommunikationen med mig: vi har sedan 1,5 år frasen "vi tar tydligt avstånd från missförståndskulturen som lag" i våra platsannonser, eftersom det är den kulturen som råder på skolan. Uttrycket hörde jag första gången av Alice Teodorescu. Har skrivit mer om detta i inledningen här.  Motsvarande uttryck läste jag av Theodor Kallifatides på Twitter nyligen: "Jag kunde försöka förklara, om du kunde försöka förstå".

Det finns tre skäl till varför läsaren inte riktigt kan förstå debattinläggen, enligt mig:

  1. Läsaren har förutbestämd uppfattning och vill inte förstå. Är mer intresserad av att bevisa att jag har fel.
  2. Läsaren har inte fått all info.
  3. Jag har inte lyckats vara tillräckligt tydlig i min informationsförmedling.

Det är punkt 2 och 3 som jag försöker att åtgärda i och med detta blogginlägg. Punkt 1 är läsarens ansvar.

Med ovanstående i minnet, svarar jag på några inkomna frågor. Svaren är också mina och ska inte belasta mina medskribenter. Förhoppningsvis håller de med.

1. Vad exakt vill ni göra? Det står inte ett ord om vad ni vill göra. Det luktar "flum".

Debattinlägget tar sikte på en debatt som präglas av hög ton om att "skolan ska hålla på med undervisning, punkt". Det är alltså ingen felaktighet som påstås. Skolan ska hålla på med undervisning. Men vad händer när de som skriver och läser i debatten börjar framföra åsikter som kan låta ungefär så här:

  • Ja, det är för mycket daltande nu för tiden!
  • Om en elev inte kommer till skolan, ja då är det skolk! Skolk är skolk, punkt!
  • Förbjud! (alltifrån mobiler till surfplattor).

Tillsammans med politiker som lyckats mynta uttrycket "flumskola" utan att definiera vad det är och tydligen befäst uttrycket "kunskapsskola" utan att definiera vad det är, så kan det alltså bli en märklig debatt. Observera nu att jag själv väljer att tolka "flumskola" och "kunskapsskola" på det mest välvilliga sättet som jag kan göra. Jag har tidigare poängterat att jag inte är intresserad av att kritisera t.ex. Jan Björklund som många andra gör.

Men det är ju problematiskt när människor som debatterar skolan inte kan skilja "flum" från mjuka värden. Låt mig ge ett exempel på vad "flum" är för mig:

En hittepå-kurs som varken har tydlig kursplan eller har någon större inverkan på elevernas kunskapsmässiga eller känslomässiga utveckling.

Jag har ingen NE-definition av flum utan har skapat ovanstående exempel själv utifrån vad jag erfarit och hört i debatten.

Och för att vara tydlig, nej, jag vill inte ha sådan "flum" som står ovan i skolan.

Men vad har jag hört beskrivas som "flum" som får det att vända sig i magen? Det är dessa punkter som jag menar genererar "förebyggande farhåga".

  • Att eleverna som mår dåligt behöver hjälp.
  • Att för många mår dåligt och det kan ju inte stämma.
  • Att besöka kurator, BUP, Ungdomsmottagning mm. är för slappt hanterat från skolan.
  • En föreställning att en skola som satsar på "mjuka värden" är samma sorts skola som erbjuder massor med diffusa kurser, ingen ordning i korridoren, eleverna har makten, lärarna sätter glädjebetyg, medberoende personal mm.

Det är de fyra punkterna ovan, som jag menar är det problematiska. Hur kan det komma sig att fullt utbildade människor med massor av livserfarenhet läser vårt debattinlägg och hellre går in i diskussionen med "förebyggande farhåga" om att det "luktar flum" än att försöka förstå och utgå från att det kanske finns annat bakom.

Ett exempel kommer från gårdagen, från en person hemma på gården. Jag nämner inga namn eftersom hen kan bli ilsk. En mycket utbildad och uppskattad individ, med ett helt arbetsliv bakom sig i skolan, faktisk inom särskolan där mjuka värden är än högre värderade än i annan skolform. Hen var mycket bestämd i att skolan ska undervisa, punkt. Ingen trams att sitta i en ring och prata "livskunskap" som man höll på med ett tag. Jag fann mig i chock när jag hörde. Förutom att det var hemma på gården, från en släkting så var det ju givetvis "förebyggande farhåga" som slog till.

Det är så här reaktionerna ser ut. Människor blandar kursinnehåll, metoder, egna erfarenheter och är generellt för dåligt insatta i underlaget, men dömer ut en tes eller åsikt. Jag tycker att beteendet har stora likheter med omotiverade elevers beteende på t.ex. en matematiklektion när de väl bestämt sig för att "matte suger".

Jag blir givetvis bekymrad, men aningen road också över hur vuxna utövar det beteende som de sedan förvägrar barnen. Dessutom går man sedan till angrepp på att "ungdomen håller på att förspillas".

Så svaret på "vad vill ni?" är enligt mig i korthet, att ovanstående inte får fortsätta och att "flum" inte slängs kors och tvärs av folk som faktiskt inte har en aning om vad de pratar om.

Det lite mer långa svaret kan faktiskt konkretiseras med det som skett på t.ex. Industritekniska programmet. Ett program präglat av oordning, dålig stämning och lagbrott varje dag i såväl trygghet och studiero som betyg och bedömning. Genom fokus på mjuka värden, att skapa miljö där tuffa machokillar fokuserar på lärande och utveckling har vi nu nått höga studieresultat. Omfattande uppmärksamhet har riktats mot vårt sätt att arbeta och vi har lyckats inspirera flera andra kommuner. Läs mer här eller se informationsfilmen om programmet här.

Nu kommer konceptet att spridas till fler yrkesprogram för än högre måluppfyllelse.

2. Vilka reaktioner har ni fått?

Vi tar några positiva först, anonymiserade utdrag ur inkomna mejl även från andra skolor utan anknytning till min egen verksamhet:

  • "Hej och Tack för att du uppmärksammar de mjuka värdena i skolan på ett mycket bra sätt!! Blev jätteglad då jag läste artikeln och hoppas att många får sig en funderare kring vad som är av vikt att lära sig i skolan." Från en skolkurator
  • "Hej! "Ser att du är engagerad även under semestern :-) Jättebra skrivet och så sant. Insåg själv ganska snabbt att det enkelt går att höja både självförtroende och motivation hos skoltrötta stökiga elever genom upplyftande och konstruktiva samtal." Från en lärare i programgemensamt ämne.
  • "Hej! Vill bara tacka dig för en mycket bra artikel i expressen. Det du lyfter är så otroligt viktigt, jag kan se frågan som relevant utifrån min yrkesroll men även som förälder till en tonåring på högstadiet. Betygshetsen och resultatfixeringen tar alldeles för stor plats i förhållande till vikten av att utveckla en egen identitet och trygghet i mig som person. Alldeles för många unga idag tycker att de inte duger och betyget får inte bli ett mått på mitt värde som person. Som sagt, mycket bra skrivet!" Från en lärare inom särskolan.
  • "Så bra skrivet och kloka åsikter i artikeln i Expressen. Ett viktigt synsätt att skapa plats för och samtala om i och utanför skolan." Från en lärare i matematik och idrott.
  • "Hej, Utomordentligt bra skrivet." från en yrkeslärare.


Så här ser reaktionerna ut från de allra flesta. men några negativa har också kommit. Låt mig återknyta till det där med vuxnas beteende och hur de är förebilder för barnen. Under sommaren har några av de mest uppskattade sommarpraten i SR behandlat feminism. Bl.a. Zara Larsson tog upp det här med machokulturen. Att tillskriva människor, främst killar, det som man uppfattar som feminina egenskaper för att få dem att verka omanliga. Jag har upprepade gånger tagit upp att "Trygghet och studiero, Likabehandlingsarbete och Elevhälsa" är tre grundpelarna för god skolutveckling hos oss. Likabehandlingsarbetet handlar t.ex. om att våra idrottskillar på inget sätt, på INGET sätt (varken med blickar, kroppsspråk, verbalt mm) ska signalera till andra elever att de är mindre manliga, kvinnliga eller vad det nu kan vara. Varför tar jag upp idrottskillarna? För att vi aktivt arbetar med detta och har haft sådana fall.

Vad händer då när vi får debattinlägget publicerat? Jo, en ledarskribent skriver så här: "Två skolledare efterlyser mer fokus på ögonkontakt, 'förtroendefulla samtal' och relationsbyggande i skolan. Kramis."

Det här är enligt mig exakt den typen av puttifnutti-görande som har till syfte att klistra på feminina märken på andra. Vad har annars "Kramis" för syfte? Vi har alltså 15-18-åriga tonårskillar som ska lära sig att behandla flickor rätt, när en kvinnlig skribent själv inte lyckas hålla sig på rätt sida när det hettar till lite grann.

Jag kan också ta några verkliga exempel på misshandel, våldtäkt och kränkningar som fullständigt förnedrar ledarskribentens användning av situationstecken runt förtroendefulla samtal, men jag låter bli för alla parters skull. Skam på detta dock!

Lägg därtill att flera fullständigt behöriga och legitimerade lärare hoppar på i drevet och ifrågasätter alltifrån skribenternas kompetens som skolledare till om definitionen av begreppet "lycka" är rätt. Ja, Alice och Theodor ekar när man läser dessa. För att inte nämna: som de gamla sjunga kvittrar de unga. Kom inte sedan och klaga på att tonårskillar är odrägliga och sprider hat. Det görs såväl av vuxna redan. Faktum är att en gymnasieskola kan vara mycket vänligare än vad samhällsklimtatet i övrigt verkar vara.

3. Egenformulerad fråga: är det flum som råder på er skola?

Svårt att svara på eftersom jag inte vet hur alla definierar flum. Men bedöm själv. Vilket budskap skickar jag till vår personal, 100 personer, vid läsårsstarten? Se det här.

Vad säger jag om vilka förväntningar vi ska ha, trots att vi lever i en skola med "pennalistisk inspektionskultur" och märkligt utformad konkurrens? Se det här.

Vad vet vi om trygghet och studiero på Ådalsskolan? Närmare och mer systematiskt samarbete än någonsin med Polis, socialtjänst och andra externa parter.

Vad vet vi om Likabehandlingsarbetet?

  • Inga pågående ärenden och reaktioner från föräldrar som låter så här: "Vill passa på att berömma dig och skolan för ert engagemang med att snabbt ta hand om trakasserier." (ons 2015-05-06 16:10 av en förälder). Responstid för ärendet för hennes barn var från kl. 15 en eftermiddag till kl. 9 dagen efter.
  • Inget ärende hos oss har haft längre responstid än ett dygn, senaste läsåret.
  • På informationsmötet med åk9:or säger Barn- och fritidsprogrammets elevrepresentanter till besökande elever: "Och så ska ni veta att om det händer något, typ mobbing, så tar vår rektor tag i det [knäpper med fingrarna]." Varför är det här så viktigt? 1. Jag hade inte instruerat dem att göra så. 2. Det var en lärare som upplyste mig om vad som hade sagts. 3. Det är så ofantligt viktigt att rektor ger signaler om likabehandlingsarbetet och inte lärare.

    I de allra flesta fall vill jag att lärarna lyfts fram och får beröm, men just när det gäller likabehandlingsarbete är det rektor som ska sätta ribban. Lärarna har därmed att förhålla sig till mycket enkla regler: ser du något som ens kan uppfattas som problematiskt ur likabehandlingsperspektiv, rapportera. Detta skall alla lärare, egentligen alla vuxen, klara av. Låter det som flumskola? Nja...

Jag vill kommentera elevhälsoarbetet också, eftersom jag nämnde det ovan. Jag har t.o.m. framför nämden talat om att vår inställning är tydlig. På Ådalsskolan kan du inte vifta med en diagnos eller hävda "handikapp" för att ribban ska sänkas. Du måste göra jobbet, punkt. Men du kan få hjälp. Hur har vi råd med det då när det är resursbrist? Genom att vi skiljer på vad som är tramsande/ursäkter och vad som är egentliga behov. Hur upptäcker vi det? Genom kompetent och behörig personal och mycket tydlig kommunikation med hemmet. När en elev som hävdar "handikapp" inser att extrastödet innebär t.ex. fler timmar i skolan, och helt plötsligt säger både hen och föräldrar att nädå, vi klarar det här, ja, då har vi nog kommit lite närmare sanningen. Vårt problem är inte de som har faktiska behov. Vår största utmaning är att skilja på de som inte vill göra jobbet och de som har handikapp. Tydlighet och höga förväntningar motsäger inte mjuka värden och stödinsatser.

4. Får lärare önska vilka elever hen vill arbeta med?

I debattartikeln i Dagens Samhälle skriver jag och medskribenten Majed Safaee ett verkligt exempel som mejlades in till mig, inte en gång, utan FLERA gånger från olika individer! Medelålders lärare som önskar undervisa elever på "teoretiska program".

Ja, vad säger man? Jag själv blir lite hopplös. Jag är benägen att acceptera om en lärare, sista läsåret innan pension, får en lättsammare grupp. Om det nu är färre elever, motiverade elever (oavsett program!) eller vad det nu kan vara. Arbetsdomstolen har faktiskt en dom att arbetsgivaren inte riktigt kan ställa samma engagemangskrav på arbetstagare i slutet av sitt arbetsliv, så där finns det ju stöd också.

Men en 35-55-årig lärare som redan lessnat? En fotbollspelare som bara vill spela när motståndarna är tabelljumbon eller en snickare som bara vill bygga när skruvhålen är förborrade? Jag vet inte om jag skulle värdera deras skicklighet så högt. I mina ögon är en lärare inte en lärare som den får plocka elever. Jag trivs ju som rektor bäst när det finns utmaningar, utanförskap, ärenden att ta tag i och fundera på hur de kan förebyggas. Jag förväntar mig inget annat av mina lärare heller. Så jobb hos mig blir svårt att få, när inledande mejlet låter så där.

Befintliga lärare tjänsteförläggs genom de styrmedel som finns. Medarbetarsamtal och lönebesked, som för övrigt var mitt examensarbete på rektorsutbildningen, är det absolut bästa sättet. Nu kan kanske någon återigen utifrån sina egna erfarenheter döma ut metoden, men jag har just valt det sättet eftersom jag gör det på ett annat sätt. Dessutom har uppdelningen av arbetsuppgifter med min rektorskollega inneburit att jag just fokuserar på styrning av medarbetarna så att arbetsgivarens förväntningar (höga resultat) och arbetstagarens förväntningar (arbetsmiljö, god löneutveckling) närmar sig varandra. Arbetet har trots allt lett till till att vi har högsta HME-indexet i kommunen och ligger väsentligt över riket. Det 98-procentiga förtroendet för chefen som indikeras i enkäten åtföljs av ord som "extrem tydlighet", "snabb återkoppling" och "resultatfokuserad". Samtliga tecken är alltså emot det som kan klassificeras som "flum". Med allt detta sagt, är mjuka värden vårt bästa verktyg för framgång.

Jag blir bekymrad när så många funderar över "mjuka värden" och talar om "mätbarhet", utan att på allvar anstränga sig för att hitta nya sätt att mäta. Kulturen på en skola är ju numera fastslagen som en av viktigaste faktorerna för skolframgång. Läs i Skolverkets material gällande t.ex. skolutveckling eller varför inte "Struktur, kultur och ledarskap" som är kurslitteratur på rektorsutbildningen. Eller varför inte avsluta med sir Ken:

"The real role of leadership in education — and I think it’s true at the national level, the state level, at the school level — is not and should not be command and control. The real role of leadership is climate control, creating a climate of possibility. And if you do that, people will rise to it and achieve things that you completely did not anticipate and couldn’t have expected.“

Med hopp om att några förtydliganden gjorts, om inte, välkommen på studiebesök till Ådalsskolan för träff med politiker, skolledning, personal och elever.

.

Rektorn Taggar