"Vad är polygon?"

Igår utbröt en diskussion på Twitter när frågan ställdes om svenska elever känner till olika matematiska begrepp, och ett exempel som nämndes var "polygon".

Jag läste att en person som ställer till synes en ärlig fråga, i stil med "varför är det viktigt att kunna det begreppet?", bemöttes med det som enligt mig inte är förenligt med god ton eller korrekt beteende i sociala medier. Förutom att svar inte gavs, så hängdes hans tweet ut med tillhörande kommentar som signalerade om kunskapsförakt.

Jag reagerar eftersom jag anser att flera brister finns i beteendet:

1. I lärarprofessionen ingår att agera korrekt utifrån det värdegrundsuppdrag som vi har och bör leva efter, vidare till punkt 2.

2. Beteendet är identiskt med flera fall av likabehandlingsärenden som vi har haft. En part ignoreras, och istället läggs ett förlöjligande meddelande ut till allmän beskådan till (oftast) likasinnade som gemensamt ska oja sig och bekräfta eländet som man får vara med om.

3. I en diskussion där syftet ständigt sägs vara "kunskap" är det enligt mig märkligt att just kunskaper hos olika parter inte tas till vara. Det här är ju utbildade och erfarna personer som uttrycker olika åsikter. Ändå behandlas åsikterna som skräp, trots att lärarna har behörighet och legitimation som ena parten hävdar behövs för skolutveckling.

4. Att vissa saker inte får ifrågasättas. Starka ord används för att visa sin avsky mot ifrågasättandet. Detta trots att lärare ska vara den grupp som egentligen ska kunna tåla frågeställningar bäst, enligt mig. Men också för att vi lär eleverna att ifrågasätta. Entreprenöriellt förhållningssätt, ifrågasätt, tänk annorlunda, och vi själva kan inte få en fråga utan att "baxna" eller "häpnas".

När jag väl började försöka få några svar, i syfte att stärka min egen argumentationsförmåga, så var ju tonen ändå inte den vackraste. T.ex. så används ett klassiskt "du som är rektor borde ju"...Och det var bland de enda svaren som gavs tyvärr. Trots att jag var genuint och vänligt inställd till att vilja veta.

Under diskussionen tillkom andra, bl.a. en lärare i matematik och fysik. Snabbt gick diskussionen åt samma felaktiga håll, med förutfattade meningar om vad jag vill eller frågar efter. Efter en tids twittrande meddelar läraren att han inte menade att brusa upp vilket jag givetvis tog helhjärtat emot. Jag märker tydligt frustrationen som finns av ständigt ifrågasättande. Kom ihåg, jag är inte en extern part som "utifrån" kastar in facklor i skolan. Jag sitter mitt i smeten med omfattande ansvarsområde. Mina i dagsläget 72 underställda är inte bittra för att de ifrågasätts. Varför inte? För att de tränats i att det inte är du som lärare som ifrågasätts när jag frågar "varför?". Det är innehållet i det du gör som måste tåla ifrågasättande.

Jag tänker också på varför, å varför, blir diskussionerna på nätet av det här slaget, så pass polariserade? När det finns historik mellan parter som tjafsat med varandra är det väl lite mer förståeligt. Men när en ny person ställer en fråga, varför utgår vi från motstånd? Varför är en av de första reaktionerna "ja men du då vavavava?"

Bland frågorna jag fått fanns en som undrade hur jag motiverade mina barn när det bär emot. Även om jag inte tycker att vi ska blanda in föräldraskap, eftersom det minskar lite av den professionlitet som är het potatis idag, så svarade jag att det är nog lite olika beroende på vad de lessnar på och hur. Men som förälder har du både fördelar och nackdelar i hur du kan bemöta sådant.

Men om vi nu ska ta lite grann hur jag förhåller mig i frågan, så vill jag ta det ordentligt här:

1. Mina barn får lära sig en massa huvudstäder och övrig geografi, mutiplikationstabell mm utan att det direkt spelar någon roll i deras liv just nu. Men nog hänger de med i diskussionen lite mer när de kan saker? Och visst märks det att bildning skapar mer hunger. Mitt förord i estettidningen tar upp kunskapsfrågan på ett ganska tydligt sätt. Kunskapsförakt? Nja...

2. Min pappa tragglade engelsk grammatik med mig när jag var 6-7 år eftersom han visste att flykt var nära förestående och att grammatik skulle hjälpa mig att lära mig de nya språk som kunde bli aktuella. Kunskapsförakt? Nja...

3. Ådalsskoan har satsat omfattande resurser på att utbilda de lärare som inte hade fullständig behörighet. Vår inställning till ämnesbehörighet och goda kunskaper borde inte ifrågasättas. Fråga Birgitta Nilsson, Staffan Strindlund, Henry Åsberg, Björn Olofsson, Lars Hellström, Lena Ledin Andersson mfl. som under året erhållit behörighet för undervisning. Eller varför inte Gulla Schornack som får plugga till specialpedagog för att även särskolan ska ha fullt utbildad personal. Kunskapsfientligt? Nja...

Och grundfrågan då: ska man kunna "polygon"? Igår fick jag till slut mycket bra svar och givande diskussion med ovannämnda matematik- och fysiklärare. Han var fast i sin åsikt att det är viktigt.

Idag fick jag besök av en av de duktigaste pedagogerna jag känner till. Matematik- och kemilärare till yrket, adjunkt faktiskt. Jag frågade honom om "polygon" och visade kommunikationen. Han börja tänka efter. Begreppen lyfts inte fram lika mycket i kurslitteraturen numera och det är inte några direkt skäl till varför eleverna ska kunna "polygon". De kan säga månghörning och det begreppet är inte något som särskilt tas upp eller kan likställas med "demokrati inom samhällskunskap" som var ett exempel från gårdagen.

Jag tycker att det är bra om jag får ställa frågan till olika parter och få svar. Men vi måste ställa frågorna bredare och öppnare till varandra. Det går inte att twittra ut uppmaningsord men sedan inte kunna ta en följdfråga, enligt mig. Det är helt enkelt inte tillräckligt moget agerande för en vuxen och utbildad människa.

Jag efterlyser en samsyn kring frågan. Jag vill veta följande:

1. Ska det vara olika från lärare till lärare (rektor till rektor - skola till skola) om begrepp som "polygon" är viktigt eller inte?

2. Ska vi ha gemensamt förhållningssätt för detta?

3. Ska vi hjälpa varandra med att motivera varför vissa delar är viktiga och stärka varandras förmåga att hantera elevsituationer på ett professionellt sätt?

Jag vet inte om min matematiklärare på högstadiet, Bräntbergsskolan i Umeå, Rolf Åström fortfarande är i livet, men jag saknar honom innerligt. Han var anledningen till att jag fick 5:a i matematik. Inledde lektionerna på exakt samma sätt, katederundervisning halva lektionen ungefär, tydliga genomgångar, lärde oss begrepp och hjälpte till med minnesregler. Den undervisningen i just det ämnet passade mig väl.

Tiderna har förändrats, samhället har förändrats. Hur ska vi förhålla oss till förändringen?

I diskussionen, utgå inte att jag är emot dig, bara för att jag ställer frågor. En förebild i sammanhanget, som kan skriva och debattera tufft utan att låta anklagande eller nedlåtande, är LR:s ordförande Bo Jansson..

Rektorn Taggar