BETT-resor som pusselbitar i vår generella utveckling

När det nu varit BETT-mässa i London har det kommit många åsikter om mässan, om man ska dit eller inte, nyttan med den osv. Jag kan inte tala för alla andra men jag vet vad de två resor vi genomfört betytt för oss.

Och när du läser, bli helst inte arg. Det är inte min mening att du ska bli det nämligen.

Ifall någon är intresserad av vår IT-utveckling (som egentligen heter skolutveckling) så finns det en del att läsa här

Kort bakgrund är också att min inställning till fortbildning och utveckling präglas starkt av mitt eget liv och min tid inom IT-branschen. Särskilt på företaget Computer Research mellan ca 99-02 med en av de bästa chefer jag haft, lärde jag mig hur man kan visa förtroende för personalen. Alla var schemalagda 4 dagar i veckan på konsultuppdrag. Femte dagen var det fortbildning och omvärldsbevakning – utan övervakande kontroll. Och utvecklingen hos mig och andra var exponentiell. Jag använde inte tiden till att åka på resor för resornas skull, eller äta hummer på konferenser. Det var fokus på innehåll för att sedan leverera på hemmaplan. Att man kan ha kul under konferensen eller äta gott är dock inte förbjudit.

När jag började inom offentlig förvaltning, och inom skolan, har jag dock fått uppleva en lite annan kultur. Här handlar det om att det ska finnas ”rättvisa”. ”Om skolan där borta inte har pengar till fortbildning så ska inte ni heller ha det, för annars blir det orättvist.”

Mitt svar är enkelt: det är den chefens problem. Jag kan ansvara för min verksamhet och har jag inte pengar till fortbildning inom en s.k. lärande organisation (vilken organisation är inte det förresten..?) så kan jag inte bedriva verksamhet. Lösningen är inte att skära i min budget. Lösningen är att sparka mig så du får hitta en rektor som inte bryr sig om fortbildning. Eller än bättre, fixa så att den där chefen som inte har pengar till fortbildning prioriterar det.

Hela den här inställningen att lägsta möjliga nivå ska råda för ”rättvisa” tog jag upp och deklarerade kamp mot vid läsårsstarten 2014. En del av detta går att höra här. Därför blir jag väldigt glad när jag läser att Skolverkets Peter Karlberg säger i en intervju angående kommande IT-strategin att ”de som kommit längst definierar nivån. Vi kan knappast be dem att backa.” Inom mig hjular jag av glädje över denna inställning! Det är avgörande för Sveriges framtid att den här inställningen blir den dominerande!

Med detta sagt:

Första resan var i januari 2012 och godkändes av dåvarande förvaltningschefen som var helt på det klara med hur viktigt det var med IT-utveckling, och antagligen därför hon anställde mig. Dessutom hade vi just delat ut surfplattor till eleverna och var alltså i begynnelsen av det som kom att bli dagens fantastiska Ådalsskolan. I min värld åker man inte på fortbildning i flera år för att sedan göra något. Så funkar det inte idag. Och nej, det är inte samma sak som att vara kirurg eller pilot och först ”testa” för att sedan lära sig. Vi har lägre tempo, möjlighet att avbryta och kan testa i mycket mer kontrollerade former än andra. Enda nackdelen med testning är att det enkelt kan kritiseras och bli en massmediefråga. Med rätt stöd (vilket jag haft) kan man alltså låta ev. mediestormar passera och fortsätta bryta ny mark. Hela tiden med rätt syften framför ögonen.

Urvalet gick till på det sättet att vi hade pengar till 4 platser. I samråd med facken föreslog jag följande kriterier: både män och kvinnor, från båda lärarfacken samt olika ämnen. Dessutom frågade jag om jag skulle åka med eller inte. Facken var på det klara med att ledaren ska vara med. Urvalet blev en lärare från Aspen/IM, en lärare i Ma/Fy samt en lärare inom SO-ämnen. Och av dessa 4 var det 1 kvinna, 1 från Lärarförbundet, 2 från LR och alla från olika program. Detta var alla nöjda med och då spikade vi deltagarna. I resan ingick också att ta på sig uppgiften att sprida vad vi sedan läst, hört och sett.

IMG 0083

Och här ser ni den första delegationen till BETT 2012. Fenomenalt duktiga lärare (och jag menar det helhjärtat) som växlade upp varenda krona som resan kostade till ett mervärde när vi kom hem. Efter resan fick vi tre veckor på oss innan vi redovisade i Aulan vad vi upplevt och sedan fortsatte arbetet i respektive arbets-/ämneslag samt i samband med lektionsbesök och medarbetarsamtal.

Andra gången vi reste till BETT var det flera syften som kunde slås samman. Gruppen som åkte var helt övertygad om att fler skulle få chansen. Vi hade också lyckats väl med IT-satsningen och behövde fylla på med än mer inspiration för fler på skolan. Dessutom hade vi sökt och fått Gamification-projektet beviljat. Där ansökte vi just om medel för att ta med oss fler ur personalen för att se utbudet på BETT men också genomföra studiebesök hos spelföretag och föreläsningar inom Gamification. Urvalet genomfördes genom att alla som ville fick anmäla sig. Som tur var blev anmälningar och budget överensstämmande! Vi fick t.o.m. med oss personal från lägre stadier för att lyckas sprida inspiration och kunskap även dit. Och det lyckades vi med kan vi nu konstatera i efterhand! (Vill du veta hur, kan du läsa på bloggen om samarbetet med yngre stadier, Idéverkstan mm).

Jag minns särskilt det som vår matematiklärare Kerstin sa, när hon gick i pension förra läsåret: ”det som fascinerade mig mest, var besöket hos spelföretaget. Att så många unga kan skapa så mycket och arbeta och spela på det sättet.” Kerstin hade arbetat i skolan i 40 år. Hon hade avverkat reformer och rektorer. Hon hade gjort lokala arbetsplaner, deltagit i pedagogiska diskussioner och varit på alla möjliga lärarkonferenser. Jag är stolt över att jag kunde bidra till att hon fick se något utanför sitt fält och som påverkade hennes syn på sin samtid och framtiden. Ingen föreläsare jag känner till kan med en föreläsning skapa den känslan och förståelsen som besöket lyckades skapa. Värt det eller inte? Bedöm du. Jag vet vad jag tycker.

Jag kan nu på rak arm komma på fem akademiska föreläsare vi haft hos oss som föreläst och arbetat med personalgruppen och/eller föreläst för eleverna. Ingen av dem nämns av personalen som den som gett bestående intryck. Hos eleverna är det egentligen bara Håkan Fleischer som fick beröm för sitt konkreta sätt. Övriga har mest passerat förbi. Så om jag hade haft summan som resorna kostat i budget vet jag inte riktigt om jag hade satsat det på flera föreläsningar. Däremot hade jag gått miste om de känslor och kunskaper som vi de facto fick med oss från BETT.

För mig personligen hade också båda BETT-resorna stor betydelse. 2012, efter nästan 8 år i skolan, åkte jag på något som på allvar inspirerade. Jag hade läst på lärarutbildningen under tiden och hunnit med 2 år på rektorsutbildningen samt ett antal konferenser med SKL, Skolverket mfl. Men nu talar jag om sådan inspiration som jag fick inom IT-branschen. Sådan som gjorde att jag knöt näven i byxfickan och tänkte ”det här kan inte fortsätta på samma sätt”. Samma tanke som den som rekryterade mig till skolan förmedlade: ”gå in och förändra inifrån”.

En av inspiratörerna på BETT 2012 var Magnus Lindqvist. Efter 30 minuter med honom tänkte jag: när vi väl har levererat resultat vill jag föreläsa om framgångarna på samma underhållande sätt som han gör. Tre år senare har jag genomfört fler än 75 föreläsningar och spridit det som jag tror har varit utvecklande hos oss. Vårt sätt att sprida vårt budskap och vår verksamhet har lett till att vi i höstas kunde rekrytera utbildade lärare i kemi, moderna språk och matematik. De tre svåraste ämnesområdena hittade vi personal inom och samtliga hänvisade deras intresse till skolans utveckling, rykte och framåtanda. Lärare från Märsta, Eslöv och Umeå som nu bor i Kramfors! Betydde resan till BETT något? Bedöm du. Jag vet vad jag tycker.

2014, hade jag stämt träff med Richard Gerver. Jag tycker att han har rätt tankar, som är mer eller mindre helt i synk med hans mentor sir Ken. Tankar som jag vill implementera inom ramen för våra författningar - tills våra författningar ändras och tillåter tankarna fullt ut. Mötet ledde till att han kom till oss i april det året och kommer att återvända i september 2016 till en större studiedag och paneldebatt. Gerver har för övrigt gett oss stort stöd i arbetet med Gamification och arbetsplatsförlagda utbildningar. Stödet sände glädjevågor genom bygden, inom politiken, tjänstemannakåren och till eleverna. Betydde resan till BETT något? Bedöm du. Jag vet vad jag tycker.

Innan för stora sammanhangslösa jämförelser görs, måste vi också fundera på varför vi t.ex. reser till Kanarieöarna för 30 000 kr när det kan motsvara nästan ett halvårs utgifter för mat för en normalfamilj. Vad vinner vi på den resan som gör att vi accepterar kostnaden? I professionella sammanhang finns det ett krav på att pengarna som används ska generera någon form av nytta för verksamheten. Därför blir valet inte lika enkelt jämfört med en privatperson. Men låt oss tänka lite större än så. Vad är mervärdet som ändå kan ges?

Jag har försökt att under föreläsningar, studiebesök och varje gång jag talar inför personal och elever lyfta mjuka värden och kultur. Inte på något sätt har vi blivit en handlingsförlamad skola heller, pga. just mjuka värden. Vi har höjt våra hårda, mätbara resultat men ändå lyckats skapa ett klimat där personalen återkopplar mycket hög medarbetarnöjdhet och där samarbete blomstrar. Samarbete blomstrar dessutom oberoende av program eller om personalen är akademiker eller yrkeslärare. För den som är utanför skolan kan den här meningen verka överflödig, men ett återkommande problem inom ickefungerande skolkulturer är hierarkier som blockerar fruktbart utbyte. Är jag off-topic nu? Inte enligt mig. Jag förstår om väldigt många har åsikter om hur skolan borde styras. Men jag som ändå gör det menar att satsningen på mjuka värden, ledarskap istället för chefskap samt stor, stor, egenmakt till personalen är det som varit nyckeln. Dessa tre ingredienser kan endast fungera om människor trivs och känner att de satsas på. Satsningar kan se ut på olika sätt och vi har genomfört många olika sorters insatser. BETT-resorna var en del av helheten och ur den aspekten gjorde de sin del alldeles ypperligt. Än en gång, säg att jag har fel, men det är ändock jag som från min position vet vad jag gjort och kan åtminstone försöka ge en bedömning om vad det har betytt.

Generellt gäller att den arbetsplats som jag arbetar på ska drivas av engagemang, glädje och framåtanda. Om det inte gör det finns det två vägar:
  1. Jag förändrar det.
  2. Jag flyttar till annan arbetsplats.

Hittills har jag aldrig behövt nyttja punkt 2 i det här sammanhanget. Men jag fascineras av tanken att så många inom skolan inte har det bra. Hur, HUR, kan det vara möjligt att vi accepterar detta? Vi arbetar i ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi får arbeta med framtiden, våra barn. Vi har för det mesta bra tillgång till det mesta som är svårfixat i andra länder (lokaler, kost osv). Vad är problemet?
(Jag vet ju vad jag tycker och ska förhoppningsvis skriva det återigen i blogginlägget för 365-projektet i mars).

Jag har också skickat en handfull lärare till SETT två gånger. Båda gångerna var återkopplingen: det här gör vi redan på skolan, och dessutom bättre. När jag undersökt vad de menar så är det inte att vi har de senaste prylarna. Det som lärarna menar är att vi (våra lärare) har lyckats implementera det som försäljarna eller de lärare som företagen anställt i demosammanhang, talar om att man skulle kunna göra. Verkligheten i klassrummet är inte så glassig och tjusig som i demomiljöerna. Klassrummet inrymmer utmaningar med trygghet och studiero, likabehandlings- och elevhälsoärenden samt lärare som har mänskliga upp- och nedgångar. Att implementera det som säljarna visar, i klassrummet, är därför det svåra jobbet. När vi ser att vi t.ex. erbjuder inspelning av film/röst eller podcast, så blir den senaste appen eller möjligheten som visas på mässan inte så där jätterevolutionerande. Ungefär som att ha en Volvo och så får man se en Mercedes. Javisst, ha-begär och annat dyker upp. Men för en som har en cykel är hoppet till Volvo mer betydelsefullt när man ska ta sig till jobbet, än från Volvo till Mercedes. Framgår det vad jag menar eller behöver jag förtydliga mig?

Under BETT-resorna brukar det ju vara väldigt många som reser från Sverige. Under den första resan hade vi några kollegor på hotellet från en annan kommun som tyvärr inte riktigt hade samma syften som vi. Programmet följdes inte, språkbruket var under all kritik och alkoholnivån var väsentligt högre än t.o.m. de alkoholliberala tycker är OK – med namnskylt, titel och kommunnamn på kavajen... Jag kände mig besvärad över att sitta vid samma bord vid gemensam middag och dessutom att fotograferas mm. när vi vet att känsligheten kring dessa frågor är som det är, med rätta. Men vår egen grupp gjorde trots allt det som vi var där för och kunde hålla huvudet högt.

Rektorskollegor har frågat mig, inte minst i samband med föreläsningar, om studieresor, t.ex. BETT. Frågorna har haft karaktären ”Om jag skickar personalen dit, försvinner motståndet då?” eller ”Sker upplysningen i samband med BETT?” Och jag har hittills inte rekommenderat några som har frågat att åka till BETT eller någon annan mässa/konferens av det slaget. Varför? För att de som har frågat inte har haft några förutsättningar att ta hand om det som kommer tillbaka. I värsta fall kan BETT och dylikt vara kontraproduktivt för kulturen. Skolpersonal som skickas på fortbildning eller inspiration inom IT ska mötas av följande när de kommer hem: 
  1. Fungerande infrastruktur. Alltså fungerade nätverk och Internet utan en massa ”om och men” och tjafs.
  2. Tillgång till enheter. Vilken enhet som läraren anser passar bäst och i den omfattning som dessa ska finnas. Ingen utifrån ska bestämma om det är datasal, 1:1, IOS, Android mm. utan det är vad läraren (oftast handlar det som överenskommelse inom skolan med skolledning, lärare och elever ) som ska avgöra.
  3. En fungerande kultur där en lärare som vill, inte ska kvävas av negativism och problemsökande mentalitet.

Har du inte detta? ”Glöm BETT!” har varit mitt budskap. Dessutom har jag berättat för dem att jag inte släppt in en enda "konsult" i skolan som ska tala om för mina lärare hur IT ska användas i pedagogiska sammanhang. In en enda modell har implementerats som frälsaren för "omdefiniering av lärande" eller dylikt. De enda konsulter som vi anlitat har varit för att fixa saker av teknisk karaktär, typ snabbare nätverk. Resten ordnar vi, jag och min personal, och som vi har gjort det! Det har varit såpass framgångsrik konsultlös IT-satsning att min käre rektorskollega och hans personal lyckats vara en drivande kraft till att förändra en lag!

Vi arbetar för att hitta finanser för att kunna åka till nästa typ av mässa, genomföra studiebesök mm. Om det är BETT, CES eller annan vet jag inte än. Det beror på hur omvärlden ser ut i det läget ekonomin tillåter. Under tiden åker våra lärare på ämnesdidaktiska, Skolverkets och övriga närliggande konferenser, deltar i mattelyftet, bidrar till Learning Analytics mm. Det är alltså inte antingen eller, utan en kombination av.

Rätt eller fel? Vet ej, men så jobbar jag. Och det verkar finnas stöd för den här inställningen där jag är just nu.

Betydde resorna till BETT något? Bedöm du. Jag vet vad jag tycker.

Rektorn Taggar