Inför remissyttrande med SKL 2017-01-13

2017-01-12

(Döm mig inte hårt för ev. stavfel mm. Jag ska försöka åtgärda dem allteftersom jag läser inlägget fler gånger. Och förlåt för längden på inlägget. Tog ändå bort hälften...)

Den 4/12 fick jag mejl från SKL där det stod bl.a.:

”Gymnasiekommittén överlämnade den 31 oktober 2016 till regeringen ett omfattande slutbetänkande på totalt cirka 1200 sidor; ”En gymnasieutbildning för alla”, SOU 2016:77. Innehållet har presenterats vid SKL:s gymnasiekonferenser i november av den särskilda utredaren Helene Ängmo respektive huvudsekreteraren Torun Rudin. Regeringen har i dagarna sänt ut betänkandet på remiss. Remisserna ska vara avgivna redan den 1 mars 2017. Det är en kort tid med tanke på omfattningen och förutsättningarna för politisk förankring inom förbundet. Inför SKL:s utarbetande av remissvaret önskar vi föra en fördjupad dialog över ett antal frågeställningar i verksamheten. Vi bjuder därför in en mindre krets verksamhetsföreträdare till ett samtal - ett tiotal personer från hela landet. Du är en av dessa.”

De frågeställningar som ligger i fokus har skickats till personalen och jag har även underlag från tidigare mötena med utredningssekreterarna i Gymnasieutredningen. Jag uppfattar inte inbjudan som ett tillfälle att vara försiktig eller social. Första mötet med Gymnasieutredningen ångrar jag att jag var så tyst, men det tänker jag ta igen. Att vara positiv och konstruktiv är inte samma sak som att aldrig någonsin peka på felaktiga analyser eller tolkningar. För varje ”nej, det här är fel” finns ett förslag på hur vi ska göra istället vilket jag hoppas ska frågas om. Det här blir ett långt inlägg och jag har ändå skurit bort en del frågor som är kanske inte lika omfattande och gett lika mycket underlag.

Sammantaget landar dessa i följande åsikter – helt och hållet baserad på vår verklighet på Ådalsskolan och min egen personliga uttryckssätt:

4. Påbörja och fullfölja gymnasieskolan (förslag i avsnitt 25.1-25.2)

a. Hur ser du på förtydligande av vårdnadshavares medverkansansvar och elevernas närvaro och aktiva deltagande?

Mycket bra signal. Men i praktiken verkningslöst. De allra flesta som har bekymmer i skolan har svårigheten med sina vårdnadshavare. Dödsstöten mot formuleringen är att inga sanktioner är kopplade till. Ändå värt att påpeka att till och med när det finns sanktioner kopplade så nyttjas dessa sällan för att få till en förändring. Hur effektivt är då formuleringar som inte har sanktioner kopplade till sig?

b. Hur kan hemkommunen uppfylla kraven på åtgärder så att elever som uteblir påbörjar och genomför en utbildning?

Genom att ha resurser att följa upp dessa elever med bl.a. uppsökande verksamhet. Men än viktigare – en undervisningsorganisation och mångfacetterat arbetssätt som kan stimulera så breda elevkategorier som möjligt. Om varje elev är unik och ska ha saker på sitt sätt, då kan inte skolan vara organiserad i 30 grupper, åldersindelat i olika klassrum.

c. Synpunkter vad gäller överföring av information vid övergången mellan skolformer? Vad anser du vara ”relevanta uppgifter” som bör lämnas i en systematisk överlämning mellan grund- och gymnasieskola?

Gällande relevanta uppgifter är frågan omfattande – jag föredrar formuleringar som kan kopplas till skollag och övriga styrdokument. Alltså inga ”livlig” och ”energisk” eller liknande. Det ska vara överenskommet och standardiserat. Ska vi vara ”professionella” och ha legitimation i yrket så bör vi tala på ett sätt som en proffsig kollega förstår på ett distinkt sätt. Jämför med läkarkåren (eftersom Jan B refererade legitimation till vården då och då) så förstår man att vi har lite att jobba med gällande professionellt språk. Och här kommer första gången jag skriver detta (förbered er på tjat) om digitalt verktyg. Läs under rubriken Överlämningar.

e. Hur kan elevers fullföljande bättre följas upp utifrån utbildningarnas olika syften?

En viktig del är att ha ett digitalt verktyg som signalerar när avvikelser uppstår. Missade du länken ovan, läs igen här.

All tidsenlig uppföljning år 2017 ska ske med hjälp av data och inte genom t.ex. betyg en gång per termin. Vi kan uppnå betygets syften genom rätt utformat digitalt system.

f. Är det ett rimligt antagande att föreslagna åtgärder kan leda till en markant ökning i elevers genomströmning?

Nej, sila mygg och svälja kameler är det första jag tänker på. Fortfarande kommer bra skolor att utvecklas positivt och de som har utmaningar kommer att ha det fortsatt tufft. Utmaningarna har nämligen med ledarskap, resurser och huvudmannens kompetens att göra, och inte med lagtexter. Nästan allt vi behöver i lagstiftningen finns där redan idag. Det vi behöver är förverkligande på golvet. Det sker inte uppifrån med piska. Det har också visat sig att det inte sker uppifrån med morötter heller (FL, LLL och snart SuperLärare). Det är nerifrån det måste ske och det är en ledarskapsfråga (kamel) och inte lagstiftningsfråga (mygga).

5. Studieavbrott och ofullständiga studier (25.4-25.5)

a. Behövs en mer enhetlig definition av studieavbrott? Hur kan en sådan i så fall se ut? Skillnader avseende introduktionsprogram och nationella program?

Ja, vi behöver enas mer kring definitioner men det är en annan fråga som har relevans också. Och låt mig redan nu ge en provokationsvarning i det här resonemanget. Ingen ska tveka på att trygghet och studiero, likabehandlingsarbete och elevhälsoarbete är annat än prio 1 på Ådalsskolan. Tveka inte på det!

Med det sagt, kan det vara så att vår supersnabba uppföljning och ”stödinsatser” uppfattas som press, orsakar stress och skapar panik hos elever som troligen redan har tråkig skolerfarenhet. Det är alltså inte tal om att ha en låt-gå-mentalitet men hur vi följer upp en elev, om än med goda intentioner, kan mycket väl förvärra avhoppen. Den här frågan är inte lätt och den polariserade debatten underlättar inte det här. Kunskapsfalangen som vill ha fasthållning och hårda tag och andra sidan som uppfattas som låt-gåare vill gärna stämpla alla komplicerade frågor som svart-vita. Komplicerade skolfrågor kan sällan stämplas på detta sätt för oss som har jobbat några år med dem.

b. Har du synpunkter på hur den faktiska undervisningstiden för eleven ska redovisas (individuella studieplanen) och hur bäst följa upp? Är krav på sådan redovisning rimliga?

Absolut kan det vara bra att redovisa faktiska timmar. Och frågan här är återigen inte den som ställs utan vad som döljer sig bakom. Jag framför några åsikter och argument under punkt 11.

c. Är mentorns roll och mandat visavi lärare, skolledning och övrig personal tydlig. Hur ser du på behov av omfattning i tid tillgång, rekrytering, resurs- och finansieringsfrågan?

Vi planerade för ett uppföljningsteam som skulle vara ett sista skyddsnät för elever som reguljära studiehandledare (mentorer) samt elevhälsa och rektor inte kunnat fånga in. Det här teamet reagerar på i princip dagen som de får uppdraget. Eftersom vi på 700 elever har det här problemet med kanske 10 elever sammanlagt så är det hanterbart.

Men vad är åsikterna i stort kring ett sådant här reformförslag? Jo, förslaget är bra men vi håller ibland på att dribbla bort oss själva. Detsamma gäller lärarassistenter. Varför behöver vi nya titlar? Mentorers arbetsuppgifter och syfte är samma som en välbemannad skola med rätt resurser klarar av. En vanlig klassföreståndare, studiehandledare eller mentor (vad vi nu vill kalla dem) klarar av det mesta av detta galant om de har en rimlig tjänst. En skola som har ett fungerande elevhälsoteam – fungerande innebär också korrekt antal personer mm. – klarar av det här. Varför har vi inte rimliga tjänster eller korrekt dimensionerat elevhälsoteam? Exempel kan vara bristande resurser och/eller huvudmannens organisation som gör att rektor inte styr över centrala funktioner.

Så hur skulle nya titlar lösa det? Så länge inte någon talar om hur en persons lön ska finanserias och allt är hänvisat till huvudmannen som redan nu har ansvar för skolan kommer vi att ha samma utmaningar. Hos oss har vi haft förtroendet att organisera oss såsom lagen medger inom den mesta delen av skolverksamheten. Visserligen finns det önskemål fortfarande men inte tror jag att en skollagsändring löser något. Hur blev det med att eleverna ska ha EN rektor och biträdande skulle vi då minsann inte ha. Eller att IV-programmet var för stort och nu skulle vi minsann minska det. IM är väl större än IV var (exkl. nyanlända) och avhoppen har ju inte minskat? Snarare har stressen ökat. Så är det med lagändringar som inte är genomtänka i styrkedjan.

11. Undervisning, undervisningstid och heltidsstudier (25.4)

a. Synpunkter på förslag om utökad garanterad undervisningstid. Största utmaningar respektive vinster med detta förslag?

Jättebra med mer undervisningstid. Men, minns ni när Grekland skulle höja skatteintäkterna och höjde skattesatsen? Sedan kom de på att folk inte betalar skatt. Så X % höjning * 0 blev…? Utifrån våra förutsättningar är vissa förslag rent löjeväckande. Jag har flera gånger tidigare skrivit om ”matlyft” eller andra förslag som utgår från att mer tid ska in på schemat. Det är inte skollagen och inga förordningar som styr våra schematider – det är busstiderna. Jag vill se den lagändringen som kan öka elev i Långseles undervisningstid och samtidigt få henne att komma hem i rimlig tid från centrala Kramfors. Och vi behöver inte ens åka så långt som Långsele – ibland kommer vi inte ens en mil utanför stan om vi missar en buss. I samma veva har vi en organisation i länet som ser till att vi erbjuder eleverna ”skolval”. Om vi inte säkerställer att de unga kan komma till skolan rimlig tid och åka hem rimlig tid så är skolvalet inget val. Du är hänvisad till närmaste skola och kommun och de program som erbjuds där. Rimligt?

b. Hur ser lärartillgången ut för att täcka behoven som uppstår med förslaget?

Ja, givetvis en utmaning och en kostnadsfråga i ett redan ansträngt läge, men punkt a är mycket värre. Hur ska jag lyckas förmedla till de styrande att vi redan idag har svårt att uppfylla lagkravet i fråga, inte pga. snålhet eller ovilja, utan geografisk spridning och en ambition att människor inte ska måste bo vid en tunnelbanestation?

c. Ger mer undervisningstid bättre resultat?

Troligtvis ja om skolan är välfungerande. Men inte för den gruppen som inte dyker upp eller riskerar avhopp. Där krävs andra åtgärder. Troligen skulle mer undervisningstid påverka just vår skola marginellt, men de skolor som skarvat och genat lär väl få bekymmer om man verkligen följer upp den här punkten.

12 Stödåtgärder. (25.6)

a. Är det möjligt att möta utredningens krav på att stödinsatser i högre grad ska planeras utifrån elevernas utbildning i sin helhet och inte endast per kurs?

Det här är ett bra sätt att tänka men kräver att man svarar på HUR-frågan eller åtminstone hjälper med goda förebilder. Vi tänker föreslå något som vi kallar för Bastermin. Vi har höjt våra skolresultat väsentligt senaste åren. Läs t.ex. här.

Men jag märker tydligt att vi inte når den grupp som alltid hamnar efter. Det är den gruppen vi måste komma åt om vi ska nå högre i antalet elever som tar examen. Frågan är kopplat till studieavbrott också men jag ska förkorta det till endast Bastermin här. Vi märker att elever som har E i betyget (och alltså inte går på IM) antas till gymnasieskolan men har mycket svårt med grundläggande kunskaper och färdigheter. Att läsa ett stycke text och kunna förstå den eller räkna en enkel ekvation som tidigare var i nivå med årskurs 7 har blivit svårt. Elever som påstår sig inte kunna ”are” eller ”is” i engelska är annat exempel. Vi vet också att skolans organisation är usel på att kunna möta dessa elevers behov, som beskrivs mycket bra här.

Därför tänker vi ta reda på deras faktiska kunskaper, oavsett satt betyg, och sedan hjälpa de elever som saknar tillräckliga kunskaper med intensiv undervisning i det som är kunskapsluckorna. Det kan innebära att gymnasieutbildningen måste pågå i längre tid än tre år, men lyckligtvis föreslår Gymnasieutredning en utökning av dessa möjligheter också. Denna punkt och relevanta åtgärder ser jag som den kanske viktigaste åtgärden för att öka likvärdigheten i skolan. Samma likvärdighet som PISA och andra undersökningar menar har rasat genom åren.

b. Mot bakgrund av den utveckling vi ser idag, i vilken utsträckning behöver man enligt din uppfattning diskutera åtgärder inom ramen för undervisning och i vilken grad kommer det handla om särskiljande åtgärder?

Jag är av den åsikten att skolans organisation ska vara sådan att det finns plats för alla. Särskiljande stödinsatser ska vara mycket sällsynta (t.ex. vadderad lägenhet pga. självskadebeteende) eller liknande. Det är också därför som jag har kämpat i flera år för att få till fungerande stödverksamhet i tjänsterna så att inte varenda elev som behöver hjälp ska mötas av suck och stön pga. schema, resurser mm. Resultatet har varit lyckat om man säger så, läs här.

c. Innebär förslaget om att rektor och inte huvudmannen ska fatta beslut om förlängd undervisning svårigheter för elevens hemkommun i de fall eleven kommer från annan kommun?

Ja, det kan det. Om rektor skulle använda detta som ett sätt att förbättra skolan ekonomi så ja. Men jag har högre tankar än så om mina kollegor och lärarkåren. Därför säger jag: äntligen så lyfter vi bort beslutet från ekonomer i andra kommuner och lägger ansvaret där det hör hemma – hos proffsen i skolan.

d. Vad behövs för att eleverna i gymnasieskolan ska mötas med ett mer elevcentrerat arbetssätt?

Stor, känslig och omfattande fråga. Men steg 1 är ork och kraft. Lärarna kan både återförliva gamla arbetssätt som fungerat men som nu slagits sönder. Men mest av allt – de kan vara kreativa och hitta nya arbetssätt om de tillåts ha en arbetsmiljö och frihet att agera. En fungerande arbetsmiljö för lärarna tillkommer om följande punkter blir förverkligade (återigen) i fallande prioriteringsordning:

1. Trygghet och studiero
2. Likabehandlingsarbete
3. Elevhälsoarbete


e. Vad behövs för att gymnasieskolan ska bli bättre på att utforma extra anpassningar och särskilt stöd?

Min erfarenhet visar att man behöver någorlunda gemensam elevsyn och en organisation som ser extra anpassningar som något naturligt som finns tillgängligt och kan nyttjas med kort varsel under den tid som önskas. Återigen – min erfarenhet -  är att lärarna känner mindre stress när de vet att fler parter hjälper eleven. Särskilt stöd försöker jag undvika i möjligaste mån. Allt en elev behöver ska finnas i verksamheten. Vi har ju givetvis planer där vi kallar in externa resurser under begränsad tid mm. men det ska inte vara på något sätt vanligare med särskilt stöd än extra anpassningar – långt därifrån faktiskt.

f. Synpunkter på förutsättningarna att rekrytera lärare och elevhälsopersonal? Kommer utredningens förslag att påverka rekryteringsbehovet?

Säkerligen i någon form som kanske kan vara att överblicka i dagsläget. Men min största farhåga är att likvärdigheten minskar. För varje möjlighet att göra något kreativt och bra kommer vi att ha skolor som drar iväg, blir moderna, tidsenligt mm. och andra som sjunker djupare i sina bekymmer. På vilket sätt hjälper lagstiftningen att motverka detta? Är piska genom lagstiftning enda metoden?

13. Behörighetskrav för studier i gymnasieskolan. (25.7)
Förslaget på krav för godkänt tolv ämnen innebär samma omfattning av behörighetskrav för högskoleförberedande och yrkesinriktade program.

a. Finns det något annat sätt att bedöma att man har goda förutsättningar för att genomföra studier i gymnasieskolan än tolv godkända betyg i grundskolan?

Ja, genom t.ex. kartläggning av kunskaper vid ansökningar. Då handlar det inte om att analysera nationella prov eller dylikt.  Våra lärare har god förmåga att lyfta eleverna men då får eleven inte vara på ”are” och ”is”-nivån. De korrumperande faktorer som finns i betygssystemet idag kan i värsta fall helt urvattna förslaget med fler godkända betyg.

b. Bedömer du att 12 godkända betyg från grundskolan ger ett tydligare ”signalvärde” till grundskolan vilka krav som ställs på den skolformen?

Ja, signalvärdet är viktigt ja. Men betygssystemet och korrumperande faktorerna är ett större dilemma än det som går att lösa med ”signalvärde”. Ponera också att alla lärare gör sitt jobb som de ska utifrån givna kriterier överallt i Sverige. Om vi skulle få en flerfaldig ökning av elever som inte kan komma in  på gymnasiet, vem tar ansvar för det då och på vilket sätt? Det eländiga med grundskoleutbildning är ju att vi inte kan rulla tillbaka tiden…

c. Påverkar de senaste årens starka strömmar av asylsökande förutsättningarna för att ställa krav på just 12 godkända betyg för behörighet?

Givetvis. Troligen hamnar vi i ett läge där vi gör så gott vi kan för den här elevgruppen som generellt har en hög studiemotivation. Faror finns även här för hur betygssättningen kommer att skötas.

15. Grundläggande behörighet till högskolan. (25.9)
Huvudmannen ska erbjuda kurserna Eng 6, Sve 2 och Sve 3 som grundupplägg. Det individuella valets 200 poäng används. På studievägar där ingen av dessa tre ingår används även 100 p av programfördjupningen. Alla elever ska erbjudas grundupplägget. Elever ska kunna välja bort kurser som leder till högskolebehörighet genom aktiva val. Behovet av allmän behörighet underströks i SKL:s yttrande över Framtidsvägen 2008. Vi såg att man riskerade tappa intresse för yrkesprogrammen.  Det är dock ett begränsat antal yrkesprogram som kommer att behöva justeras.

a. Har du några mer generella synpunkter på förslaget?

Ja, slut ryck upp och ändra. Visserligen ska vi titta framåt men se nu till att Jan B skriver under det här så att han inte ändrar det här igen när/om han får bestämma något. Det här blev den härva som vi befarade och försökte uttrycka redan vid förslag om Gy11. Hur många parallella översättningstabeller har vi nu när elever ska söka till högskolan..?

b. Finns det anledning att diskutera de parallella kursplanerna för flera gymnasiegemensamma ämnen (a/b/c) beroende på valt program?  Skapar 50 p kurserna problem?

Ja, a/b/c är ett dilemma. Det skrev jag om tidigt och det har inte blivit bättre med tanke på lärarbristen, läs inlägget här

Återgå till tankarna när Gy11 skulle genomföras. Vad var argumenten? När vi ser att de argumenten i princip fallit platt, gör då inte samma misstag inom andra områden. En fungerande skola lyckas få en elev som läser Naturkunskap att klara kursen. Plocka lite här och lite där, störa möjligheterna till rimliga tjänstefördelningar beroende på antalet elever och tillgången lärare är mer skadliga än de positiva effekter som en ”lättare” kurs kan ge.

50-poängskurserna anses stressande och för många timmar försvinner genom frånvaro, lov mm. vilket de korta kurserna är mer känsliga för.

16. Rätt till utökat program/ särskild behörighet till högskolan. (25.9)
Eleverna har efter införandet av GY-11 haft en rätt att läsa utökat program om max 300 p för att uppnå grundläggande behörighet. Utredningen förslår ett bibehållande av denna rätt men nu för att utgöras av kurser som leder till särskild behörighet eller fördjupade yrkeskunskaper. Utgångspunkten ska vara elevens val, inte skolans generella studieupplägg. 

e. Önskar du några mer radikala förändringar av studievägsstrukturen avseende program och inriktningar i gymnasieskolan?

Ja. Vi har idag branscher som inte kan få kompetensförsörjningen från gymnasieskolan. Bästa examen man kan få är just examen. Vi ska inte värdera på vilket sätt en elev klarar av sin gymnasieutbildning. Därför bör vi stimulera alla program att finna sätt att motivera eleverna. Våra satsningar på yrkesprogrammen ute på verkliga arbetsplatser med hög lärarnärvaro är exempel på hur man kan lyckas. Idag skulle man kunna tolka det som att vi nyttjar ytterligheter i författningarna men jag anser att friheten ska öka. Om en elev lyckas med den del som är yrkesutbildning så ökar chansen att lyckas även med den teoretiska gemensamma delen. Den här frågan tangerar också frågan om hur gymnasiet kan förändra sitt arbetssätt.

Jag är övertygad om att en traditionell katederundervisning i matematik har mycket bättre förutsättningar att lyckas om eleven i övrigt är ute på fältet och arbetar på riktigt med vilket yrke det nu handlar om. Om ingen tror mig så kan man ju se resultatet på våra yrkesprogram och jämföra med hur det såg ut innan förändringen och gärna fråga lärarna. Om inte annat ger ju antalet sökande en liten vink, läs mer här.

Enligt min uppfattning ska lärlingsutbildningar byggas ut och stödet till företagen öka. Samtidigt behöver vi vara vaksamma på särintressen som kan komma att vilja minska lärlingsutbildningarna eftersom dessa utbildningar inte följer särintressernas krav och kanaler.

19. Ett estetiskt ämne. (25.12)
100 poäng i poängplanen tas från gymnasiearbetet.
Gymnasiearbetet motsvarar cirka fyra veckors arbete. Föreslås viss utökning av undervisningstiden med 20 timmar för att motsvara handledning i gy-arbetet. 

Olika motiv finns angivna som motiv för ett estetiskt ämne:

- Känsla för estetiska värden. Erfarenhet av olika konstnärliga uttrycksmedel.
- Utveckla elevernas fantasi, kreativitet, estetiska sinne och kunskapsutveckling.
- Betydelse för produktionsfältet. Musik, design viktiga exportvärden.
- EU:s nyckelkompetens kulturell medvetenhet, kulturella uttrycksformer.
- Undervisning med tydliga inslag av estetik och kreativitet förbättrar läs- och skrivinlärning, men också matematik, förmåga till kritiskt tänkande och språkinlärningen.

a. Ett eller flera estetiska ämnen? Ska man välja ett av flera?

Skolans möjligheter att erbjuda detta kan komma att avgöra hur det blir. Vad hindrar förslaget från att bli en schemaposition som man går till som elev för att ”bli av” med kursen? Vi har högre ambitioner än att man bara ska se ämnet ytterligare en snuttifierad del.

b. Är ett eget i viss mån traditionellt ämne ett givet medel att få till stånd det man synes vara ute efter, ”kreativitet, skaparkraft, bättre inlärningsförmåga”, etcetera? Finns andra vägar att nå målen?

Ja, det finns andra mer våghalsiga vägar. Under gymnasieutredningens första möte föreslog en av de närvarande rektorerna poängblock, kanske 500 poäng där vissa mål ska uppnås. Inom den ramen skulle estetiska mål kunna vara med. Här är vi återigen inne i frågan om arbetssätt. Kollegial samverkan, infärgning, integrering och en massa andra fina ord som funnits i författningar men som begränsats av verkligheten skulle kunna förverkligas. I ett skolsystem där betyg fått större fokus, elevstressen ökat, lärarna på många sätt fått en sämre arbetsmiljö så är det naivt att tro på ”kreativitet” med hjälp av 100 poäng. Har någon läst kunskapskraven i olika kurser och sett hur mycket nytänk de tillåter?

c. Praktiska konsekvenser av förslaget? Tillgången till behöriga lärare?

Ja, givetvis svårt när vi har lärarbrist. Dessutom har estetlärarna inte behandlats vackert i samband med legimationsreformen…

21. Ämnes- och kursbetyg. (25.19)
Det finns för närvarande 265 ämnen i gymnasieskolan som är indelade i över 1000 kurser.
Majoriteten av kurserna är på 100 poäng med en variation från 50 till 300 poäng. En elev får idag betyg i genomsnitt 26 kurser, medan det på linjegymnasiets tid handlade om i snitt 16 ämnesbetyg.   Den samlade bedömningen som utredningen kommer fram till talar för ämnesbetyg, till skillnad från tidigare utredningar (GY 2000, ÖGY).  Ämnesbetyg bedöms här ge större tonvikt på progression, mindre stress för elever bl.a. de som mognar senare samt att det krävs mindre tid för lärare att informera om kunskapskrav och att arbeta med bedömning. Som fördelar med kursbetyg anges större flexibilitet, att elever vågar satsa på fördjupning, goda kursbetyg visar på en jämn studieförmåga och enhetlighet mellan gymnasieskola och vuxenutbildning.

a. Utgångspunkten för betänkandet är åtgärder för att alla unga ska fullfölja en gymnasieutbildning. På vilket sätt verkar kursbetyg respektive ämnesbetyg i sådan riktning?

Jag kommer nedan att skriva in några punkter som personal skickat in i denna fråga. Men min personliga åsikt utifrån erfarenhet är att det är en minimal skillnad sett till hela skolsystemet och de problem vi vill komma åt. Stressen i skolan beror inte till övervägande del på detta. Genom den här förändringen sätter vi lärarna i ytterligare reformarbete. Har vi den kraften i skolsystemet? Jag kan tänka mig att ämnesbetyg hade fungerat om vi hade infört det redan från början och tagit hand om riskerna. Men med tanke på att betygssystemet med allra största sannolikhet måste ändras – eftersom systemet är uselt och korrumperande faktorerna måste åtgärdas – så känns en reform kommer att ta 5-8 år (min gissning) att sätta sig som slöseri med värdefull lärartid. Vill man komma åt att minska stressen så bör vi öka kommunikationen till eleverna. De bör ha direkt – momentan – återkoppling på sina resultat och beteende. Direkt ska detta förmedlas till vårdnadshavarna. Har jag sagt att det kan vara ett relevant IT-system som kan hjälpa oss i den frågan? Om inte så har du länken här igen och en annan arikel i ämnet.


Inkommit från olika parter:

• Ämnesbetyg eller inte bör (måste?) ha en pedagogisk och didaktisk utgångspunkt  istället för en subjektiv grund i elevers upplevelser.  När man införde kursbetyg gjorde man ingen konsekvensbeskrivning? Varför trodde man att det skulle bli bättre än ämnesbetyg? Och nu tror man att ämnesbetyg ska bli bättre än kursbetyg? Det förefaller inkompetent och oprofessionellt om du frågar mig.

En viktigare fråga vad gäller betyg tycker jag nog är att poängskalan borde göras om och att vi inte har några icke-godkända betyg utan bara ”låga” betyg. På min tid hade vi ett till fem och med vårt system skulle man kunna säga att ett och två är F idag och E ligger på nivå tre utifrån att E motsvarar det tidigare G. Det var ett väldigt ambitiöst försök att höja nivån med att införa icke godkänd och jag skulle absolut köpa det om skolan hade fått de resurser som krävdes för denna nivåhöjning. Men i nuläget: Tänk att slippa allt döfött arbete kring dessa F-varningar och F-betyg, ett streckbetyg är det enda som behövs utöver. Tala om frigörande av resurser som kan användas till att öka kunskapsnivån. Avstressande för både lärare och elever.

• Av de elever jag mött har många elever med funktionshinder (och vissa andra typer av svårigheter) upplevt antalet samtidigt pågående kurser som mycket stressande. De har uttryckt en frustration över att först behöva en stund för att sätta sig in i uppgiften, därefter påbörja en krävande tankeprocess för att komma igång och arbeta, och lagom till att de fått upp farten måste de avbryta sina tankegångar, för att en kvart senare försöka fokusera på något helt annat – och hela proceduren börjar om igen. När de fått anpassat schema och kunnat ägna hel- eller halvdagar åt en och samma sak, har stressnivåerna sjunkit och studierna gått mycket bättre. Jag tänker att det också är mer på det viset som högskola/universitet fungerar; där håller man sällan igång åtta-tio kurser samtidigt – istället fokuserar man på ett fåtal kurser i sänder, och man får ”grotta ner sig” ordentligt och nå en djupare förståelse innan man går vidare med något annat. Kanske är det inte enbart elever med svårigheter som skulle gynnas av att få stilla tankarna lite på detta sätt.

• Fördelar:

  • Färdighetsämnen prövas kunskapskraven flera gånger, utvecklas mer och blir bättre ju längre man får hålla på.
  • Ämnesbetyg skulle kunna göra ett ämne mindre ”sårbart”. Om en elev under en period drabbas av något som påverkar studieresultaten kan hen ha lättare att ta igen det under en längre tid.
• Nackdelar:
  • ”Logistiskt” problem: om elever byter lärare eller program, hur förs elevens dokumentation vidare?  Hur ser den ut? Finns det en risk för att den administrativa bördan ökar?
  • För elevens del kan stressen faktiskt öka när slutet av kursen närmar sig om hen tidigare inte har hängt med under stora delar av kursen.
  • Ämnesbetyg är bara relevant för vissa delar av skolan, annars måste hela gymnasiet göras om. På vilket sätt skulle ämnesbetyg kunna införas i kurserna Sociologi, Etnicitet och kulturmöten, Ungdomskulturer, Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering etc. Skulle dessa då ingå i större ämnesblock eller kvarstå som egna kurser? Samma fråga kan ställas gällande 50-poängskurserna i Samhällskunskap, Historia och Religion för att nämna några: Vad är skillnaden mellan ett ämnesbetyg och ett kursbetyg i dessa?

• Jag skulle föredra ämnesbetyg för att bättre kunna fördjupa kunskaperna och möjliggöra progression och samarbete mellan kollegor. Men, orkar skolan med ytterligare förändringar?

Sveriges skolpolitik måste ju ses som lite löjlig bland våra kollegor i andra länder. Vi kommer med förändring på förändring, men verkar ändå famla i mörker. Såg att eleverna på IB klarade sig över OECD snittet och det beror bla på ordning och reda. Visserligen är det en speciell elevgrupp, men ändå.

Sedan tror jag inte att skolans krav är av någon större betydelse i den ökade stress situationen. Vi har lägre kunskapskrav nu än tidigare, men våra elever (även vi) är ständigt uppkopplade och det skapar den stress som vi absolut inte skall negligera. Skolan är lågt prioriterad hos oss och samma sak kommer fler länder att hamna i och då sjunker också resultaten och stressen öka.

• Är stress verkligen det största problemet på gymnasiet? Finns det tillförlitliga undersökningar på området som bekräftar detta? Är elever lika stressade på alla program? Jag vill ju säga att jag ser minst lika många elever som är väldigt laid back, som har hög frånvaro och missar sitt lärande. Men dessa elever är kanske lika stressade som de starkt prestationsinriktade? Stressade elever är stressade oavsett system? En kravlös skola är väl det enda som kan garantera stressfrihet? Att så pass många elever inte klarar gymnasiet är inte det ett större problem? Är det stressens fel att man inte klarar utbildningen?

• Ämnesbetyg diskuterades ju inför Gy 07, och då kommer jag ihåg att vi funderade på för och nackdelar.

Fördelarna skulle vara att det skulle bli färre betyg för eleven. Eleven skulle ha längre tid på sig att höja ett betyg.

Nackdelarna skulle kunna vara att en elev fick bra betyg i de två första kurserna i ett ämne, men sedan når en gräns där ämnet blir för svårt. Då skulle det totala betyget i sista kursen kunna missgynna den eleven. Jag har ett sådant exempel nu med en elev i min klass som känner så inför Engelska 7.

En annan nackdel kan vara att den varje kurs som bygger på en annan kanske även måste innefatta det tidigare kunskapsinnehållet för att ämnesbetyget ska kunna gälla för två kurser. Man beskrev det då som att innehållet i den första kusten fanns i en cirkel, och att nästa kurs innehåll var som en större cirkel som omslöt den första. Det kan ju vara ett problem för ämnen som innehåller olika kurser med väldigt olika innehåll. Ett exempel är ämnet Kulturhistoria som innehåller kurserna Filmkunskap, Kultur- och idéhistoria, Nutida konst, Staden och framtiden etc. Med Matematik 1, 2 och 3 känns det ju mer naturligt.

Det diskuterades också flitigt om färre ingångar till gymnasiet. Det skulle också vara ett sätt att minska stressen för elever sades det. Tanken är att man väljer t.ex. Humaniora första året. Sedan väljer man mellan Samhälle, Estet, Ekonomi etc. till det andra året. Det är en tanke som inte är så dum tycker jag. Eleverna låser inte in sig lika tidigt, och stressen att välja till gymnasiet blir mindre.

• Min personliga erfarenhet talar för att svagare elever oftare har svårt att tänka i längre perspektiv. En kurs som pågår under en kortare tid är lättare att överblicka och förstå för svagare elever. Det kan också finnas en poäng i att eleven får känna att de har klarat av en kurs. Det är ett sätt att visa att de gör framsteg. Varje avklarad kurs är ett steg mot att klara gymnasiet. Eleven klarar alltså av gymnasiet ett steg i taget istället för att ge sig ut på en långpromenad som de inte riktigt vet var den ska sluta.

Stödinsatser blir också helt avgörande för att systemet med ämnesbetyg ska fungera. Elever som är långvarigt sjuka eller av andra anledningar missar delar av en kurs som löper över flera år måste få chansen att ta igen den förlorade tiden för att inte få underkänt i en kurs som löper på flera år. Angående stödinsatser så kan det finns en risk att elever som är i behov av stöd inte uppmärksammas i tid eftersom lärare på långa kurser kanske hellre avvakta i en from förhoppning om att problemet ska lösa sig själv under resans gång. Risken finns alltså att elever med svårigheter inte upptäcks i tid (eftersom de inte får betyg efter varje år) eller faller mellan stolarna om läraren på en kurs byts ut, vilket skulle kunna leda till att fler elever inte klarar gymnasiet med godkända betyg.

• Jag ser en risk i att ämnesbetyg kommer att öka lärarnas arbetsbörda eftersom bedömningsunderlag på elever i vissa fall måste sparas i flera år och sedan gås igenom igen när det är dags för slutbetyg. Det finns också en uppenbar risk att det kommer att hända att en lärare slutar eller är tjänstlediga det år det är dags för hen att sätta slutbetyg. I dessa fall måste då ny lärare sätta sig in i ett eller två års dokumentation som någon annan lärare skapat för att se vilket betyg eleverna ska ha. Förutom en massa extra jobb för den nye läraren kan detta också leda till att eleverna inte får de betyg de förtjänar på grund av otydligheter i eller misstolkningar av betygsunderlaget.

Även om läraren har en hållbar dokumentation återstår problemet att få elever håller samma nivå under flera år. Förhoppningsvis blir eleverna bättre, men då svårighetsnivån gradvis ökar är det inte helt otroligt att elev faktiskt kan lyckas bättre i början av gymnasiet än i slutet. Så vilket slutbetyg ska en elev få som håller sig på A-nivå i ÅK1, C-nivå i ÅK2 och E-nivå i ÅK3? Är en sådan elev dömd till ett E i slutbetyg? Om eleven gör den omvända resan är det i så fall ett A? Det rimliga är kanske att det tredje året väger tyngst, men risken finns att detta drabbar skoltrötta elever hårt eftersom de oftast presterar sämst i ÅK3. Det finns också en stor risk att elever som är ute efter höga betyg kommer att prioritera de ämnen som ska betygsättas under det aktuella läsåret, med planen att rädda resultaten i ämnen som pågår under längre tid genom en spurt inför slutbetyget.

Detta om något kommer att öka stressen under kursens sista år då betyg som kommer att omfatta 200-300 kurspoäng och alltså väga tungt vid ansökningar till högskola ska sättas. Elever som har ”vilat sig i form” under de första delarna av kursen kommer då kanske att inse att det var ett misstag eftersom de inte har grunderna de behöver för att nå de betyg de vill ha, vilket kommer att utlösa stor stress.

Det enda som kan minska betygsstressen är i mina ögon att betygssystemet görs om. Ett betygssystem som kräver att allt på en betygsnivå ska vara uppnått för att den nivån ska nås är strängt. Ett system som inte förlåter ett misstag kommer att skapa elever som inte vågar ta ut svängarna eftersom chansningar kan misslyckas och leda till lägre betyg.

Det är att sparka in en öppen dörr, men när jag läser utredningen så är det uppenbart att ett mindre bra system kommer att ersättas med ett minst lika dåligt. Jag kan känna mig igen i en hel del av det som framförs gällande problemen med dagens betygssystem.

Exempelvis gäller det dokumentationskraven, svårigheterna i att tolka kunskapskraven och att det lätt blir att viktiga moment i kurser ska betas av under stress. Särskilt allvarligt tycker jag att det är när utredningen mycket riktigt lyfter fram att lärare har svårt att konkretisera målen och eleverna har svårt att förstå dem. Jag ser inte hur en övergång till ämnesbetyg löser detta. Snarare skulle jag då önska att nuvarande betygssystem görs om på så vis att innehållet i kursplanerna och de olika stegen förändras för att bli tydligare. Vissa kan uppfatta en ökad precisering av kursmål som ett ingrepp i lärarnas professionalitet (ex. gällande stoffurval) samt möjligheten att utifrån dialog mellan lärare och elev styra innehållet.

Jag tror dock att vi behöver tydligare kursplaner för att både lärare och elever ska få större arbetsro genom att göra innehåll och mål mer begripligt. Det gamla betygssystemet hade sina brister (ex. antalet betygssteg), men min uppfattning är att det var tydligare progression mellan betygsstegen. Det måste gå att finna ett betygssystem med kursplaner som både är tydliga och ger möjlighet för lärare och elever att styra innehållet i undervisningen. Det finns två saker i själva utredningen som egentligen bevisar det jag skrivit i punkt 1 om att ett dåligt system kan komma att ersättas med ett minst lika dåligt. Den första är att många ämnen läses under kort tid, ex. yrkesprogrammens 50-poängskurser i Hi, Sh, Re etc.

Utredningen konstaterar att omfattningen av kurserna inte lär förändras. Om syftet är att med ämnesbetyg förbättra elevers möjligheter att inhämta kunskap samt att motverka stress så innebär ju detta att ingen förbättring alls sker för elever som läser 50-poängskurser. Den andra saken i utredningen är risken att ämnesbetyg kan förstärka ett uppskjutarbeteende. Jag tror att fler och fler kommer att ”utnyttja systemet” på helt fel sätt och på så vis skjuta delar av sin utbildning i sank. Den viktigare delen i utredningens resonemang handlar dock om en tillfällig svacka i årskurs tre.

Det talas ofta om att tillfälliga svackor i kurser får negativa konsekvenser, men en tillfällig svacka i ett ämnesbetygssystem kan ju innebära väldigt negativa konsekvenser om svackan kommer i årskurs tre och eleven tidigare har presterat mycket bra. I så fall skulle ju fallet kunna bli som Karl beskriver i en av sina kommentarer (”Vad händer med en elev som håller sig på A-nivå i ÅK1, C i ÅK2 och E i ÅK3?”)

Om nu ett nytt system ska införas så är väl det med en blandning mellan ämnes- och kursbetyg att föredra, där ex. Samhällselever skulle läsa sina Sh-kurser och få ämnesbetyg medan vissa andra kurser som inte kan kopplas samman i ett ämne fortfarande ger ett kursbetyg. Det systemet lär göra minst skada både för elever, lärare och för att undvika organisatorisk förvirring likt vid införandet av Gy11.

• Det är ju också intressant att utredningen noterar risken att elever väljer att ”vänta” med studier i ämnen som inte har slutbetyg förrän i Åk2 eller ÅK3, men utan att riktigt ta detta problem på allvar. Förutom risk för ökad stress (när det väl är dags att ro hem slutbetyget), sämre resultat (om man nu slappat åren innan) så kan det också leda till ökad frånvaro om elever känner att det inte är något problem att skippa några lektioner nu eftersom de kan ta igen detta nästa årskurs… om det nu är så att (vilket jag tror) det sista året blir avgörande för betyget.

Sist men inte minst: förskolan har koll på det mesta redan idag. Fixa så att vi kan sätta in åtgärder tidigt så slipper vi ta hand om trasiga tonåringar. Men det kräver politiskt mod, eftersom vi förmodligen behöver rikta hjälpinsatser mot hemmen - dvs. väljarna. Vilken politiker vågar föreslå det?

Jag tackar dig som läst och hoppas att du inte uppfattar åsikterna mindre ödmjuka än de är, i all välmening.

Rektorn Taggar